Best Ever: Miniserier

(10) Chernobyl
HBO:s olidligt tragiska återberättelse om en av 80-talets absolut största, mest omskrivna katastrofer grep tag i oss med sin orubbliga hängivelse till källmaterialet och släppte aldrig riktigt taget. Katastrofens omfattning och de skräckinjagande följder som väntade inte bara de som fann sig närmast olycksplatsen utan även runt om. En för oss tittare obeskrivlig skräck som serieproducenten Johan Renck ändå på ett nära orimligt intimt vis lyckades porträttera och återskapa med både hänsyn och vördnad till de drabbade. Sex timmar gastkramande perfektion som inte lämnade någon tittare oberörd och allra minst oss.

(09) The North Water
Skägg, kött, kön och ond bråd död. Den brutala adaptionen av Ian McGuires lika brutala roman med samma namn var sannerligen inte buskablyg och vi älskade den primitiva råheten i den brittiska miniserien som hade få ljuspunkter. Och med få ljuspunkter menar vi förstås för de involverade, där var det nämligen becksvart, ett långvarit lidande långt in i själen. För oss däremot var det bara ljuspunkter. Inte en svag minut, inte en tillstymmelse til svajigt skådespeleri. Snarare precis tvärtom, en tour de force av briljans. Med Colin Farrell och Jack O'Connell i sina livs roller och ett magnifikt foto över en rasande vildmark som fick oss att aldrig mer vilja gå utanför dörren.

(08) The Pacific
Det må inte mäta sig med storebrorsan Band of Brothers, men det gör inte The Pacific mindre hemsökande för det. Faktum var att The Pacific var ett av våra favoritsamtalsämnen under 2010 tack vare dess brännande mardrömsscenarion som snabbt etsade sig fast i våra näthinnor. Krigsscenerna var direkt otäcka i sin autenticitet och ångesten på de brinnande fälten kändes ända in i benmärgen. Här fanns inget överdrivet flaggviftande eller annat som spräckte realismen, bara ren och skär skräck i frontlinjen och detta var vad som fäste The Pacific som ett av tidernas starkaste TV-draman.

(07) Lonesome Dove
Vi gillar westerns, vissa mer än andra men drömmen om ett liv på prärien fick sig en liten törn efter att ha sett magnifika Lonesome Dove, eller Den Långa Färden. Sandstormar, snöoväder, laglösa, hängningar och bakhåll, i sex timmar. Rejält smutsigt och brutalt, som det skall vara men det som stod ut i Lonesome Dove var skådespeleriet. 80-talsproduktioner gjorda för TV hade inte direkt rosat marknaden på det området men med stor budget och välkända namn så var det här något utöver det vanliga. Inte ett öga torrt och insikten om att vissa saker löser sig, andra gör det inte. Det är livet och ibland döden. Lonesome Dove har en känsla av äkthet. Den stannar hos dig, precis som den har gjort hos oss i så många år.

(06) Generation Kill
Krigsskildringar är inte alltid lätta att få till, men The Wire-kungarna David Simon och Ed Burns förstod att klyschor inte skulle göra Generation Kill-boken någon rättvisa: med ett granskande öga fångades både ovissheten och naiviteten under soldaternas solstänkta hjälmar, en ärlighet som sällan fångades i moderna krigshistorier. Simon och Burns har ofta stoltserat med att deras shower inte drog lika mycket tittarvågor som andra mainstreamvänliga produktioner, men det var för att både vi och de visste att de inte behövde sådana tittarsiffror för att uppskattas: allt de behövde göra var att rikta en spegel mot tittaren. En av våra mest älskade miniserier är alltså en av de mest underskattade.

(05) Shogun
Trots mer än fyrtio år hunnit förflyta sedan John Blackthornes äventyr i det feodala Japan sändes så resonerar den mer än nio timmar långa historien ännu djupt inom oss på filmredaktionen. James Clavells gripande historia bröt ny mark för vad som ansågs vara möjligt med mediet och höll hundratals miljoner tittare klistrade vid sina TV-apparater med sitt gripande och spektakulära berättande som bjöd oss tittare med på en sällsamt välkonstruerad resa in i det okända. Backad av en ensemble fenomenala skådespelare och otroligt hängivenhet för originalhistorien så var NBC:s satsning en makalös succé som än idag står sig som något av det ypperligaste som genren har att erbjuda.

(04) Mare of Easttown
Alla gillar ett mörkt mordmysterium, men Mare of Easttown var mer än bara din sedvanliga fikadeckare. Det var ett djupt fascinerande porträtt av en envis kvinna som hade lagen på sin sida, men detsamma kunde inte sägas om familj eller vänner. Kate Winslet gjorde här sitt livs roll som en hårdkokt snut som levde för att göra det rätta, men som inte nödvändigtvis alltid lyckades med det - även om hon alltid nådde resultat. Mare of Easttown var och förblir en modern deckarklassiker som satte karaktärsdynamik och känslosamma familjetragedier i fokus, där mänskligheten och förlåtelsens kraft sken igenom de mörka hemligheterna i Easttown.

(03) Manhunt: Unabomber
Egentligen var vi inte särskilt taggade. Trots verklighetsbaserade massmord och en ytterst frän trailer. Kanske berodde det på att vi redan kände att vi hade sett, läst och hört allt om Ed Kaczynski. En seriemördare medelst bomber som aldrig riktigt fått plats i vår "hall of fame" över osedvanligt intressanta och ruskiga förövare. Hemsk, kalkylerande och svårfångad, absolut men ändå inte riktigt där. Inte i toppen där konkurrensen minst sagt är mördande. Eller kanske berodde det på att någon fått för sig att rollbesätta vedträt Sam Worthington i en huvudroll, en av få skådespelare som kan försätta hela redaktionen i omedelbar koma bara genom att dyka upp. Kanske var det i slutändan för att Manhunt: Unabomber slog ner i en Netflix-tid där utbudet fullständigt hade exploderat i briljanta verk. Förmodligen var det som i de allra flesta fall en kombination av samtliga komponenter men att Manhunt: Unabomber skulle visa sig vara sprängstoff av exceptionellt slag stod klart redan i första avsnittet och serien var lysande rakt igenom, med sin tajta regi, spännande story och Paul Bettanys fenomenala leverans. Till och med Worthington var ju storartad.

(02) Sharp Objects
Gillian Flynns hyllade dramathriller förvandlades under 2017 till en otrolig miniserie signerad Jason Blum samt Jean-Marc Vallée och när vi satte oss ned för att ranka de bästa miniserierna genom alla tider, var det alldeles självklart redan från start att den skulle hamna högt. Storyn, om hur nyhetsjournalisten Camille Preaker sattes på uppdraget att återvända hem till småstaden i utkanten av Missouri för att skriva om ett par brutala mord, grep tag i oss alla och släppte inte taget förrän hela klabbet var över. Gripande, mörkt, skickligt skrivet, mästerligt regisserat och dränkt i fantastisk tematik och fenomenalt skådespeleri.

TIDERNAS BÄSTA MINISERIE:
(01) Band of Brothers
Stephen E. Ambrose bok från 1992 stod som grund för Tom Hanks och Steven Spielbergs unisont ultrahyllade miniserie om det 506:e fallskärmsjägarkompaniet och deras del i invasionen av Frankrike i kampen mot tyskarna under Andra världskriget, och det har aldrig gjorts någonting i miniserieväg som ens kommer nära. Med den för sin tid direkt hiskeliga budgeten på 1,2 miljarder kronor och med större och mer vidsträckta utomhusscener än allt i genren, slog Band of Brothers oss alla med häpnad, rent visuellt. Det var dock personporträtten, den autentiska återgivningen av historiska händelser och skådespeleriet som gjorde att den här serien stannade i vårt medvetande, för evigt.