Svenska
Gamereactor
artiklar

Bäst Just Nu: Maj

Dags för den samlade redaktionen att berätta om vilka titlar som vi tillbringade mest tid tillsammans med under maj...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Henric Pettersons mest spelade under maj månad:
Ghostwire: Tokyo
Jag minns att jag var snuskigt sugen på Ghostwire: Tokyo när det först visades upp. Jag saliverade kraftigt, minns jag. Ju mer som visades upp av spelet, desto mindre sugen blev jag dock. När spelet sedan lanserades möttes spelet av både ris och ros där Petter bland annat gav det ett så dåligt betyg som fyra av tio. Detta ledde helt enkelt till att jag avstod från att spela, men plockade upp det nu i början av månaden när det var på nedsatt pris i Playstation Store. Nu har jag klarat hela spelet och till och med gjort allt som krävs för den platinumtrofén vilket kanske avslöjar att jag inte håller med Petter. Det gör jag dock, till viss del. Personligen fann jag dock spelet ganska så underhållande. Berättelsen är svindålig men utforskandet och striderna tycker jag var skojiga. Har du speltorka kan jag därför rekommendera dig att testa Ghostwire: Tokyo.

Marcus Persson:
F1 22
Frånsett vår kära chefredaktör Petter finns det nog ingen annan på redaktionen som är fullt så glad i bilspel som undertecknad. Speciellt då när man talar om världens snabbaste bilsport F1 vilket många av er läsare nog vid detta laget vet att jag följer slaviskt varje säsong. Så tacka tusan för att Codemasters årliga upplaga av F1-spelet har dominerat min månad. Visst det var en tidig och ej komplett version som erbjöds oss som förhandstitt men tillräckligt nog för att få mig att frusta och tugga fradga i ren eufori och extas. Länge har jag dagdrömt om att få ratta runt säsongens nya bilar och att då dessutom få möjlighet att göra det på Miami, banan som är ny på kalendern för året. Ja det var ren och skär njutning. Blodad tand är ett faktum och jag längtar något enormt efter att få sätta mig ner och njuta av fullversionen när den äntligen släpps den 1:a juli.

Bäst Just Nu: Maj
Petter har mosat vrålande fjortizar i Apex Legends till Iphone den gångna månaden.

André Lamartine:
Elden Ring
Jag är på min tredje genomspelning, men förutom att bara spöa favoritbossarna är jag inte lika involverad i storyn den här gången. Nu har jag gjort klart alla "quests" och mest testat mig fram med olika builds för att kunna sätta mina PvP-förmågor på prov. Det är svårt, ska sägas; föremålsutbudet är överväldigande att experimentera med, men ofta belönande när man väl hittar någon okristligt stark vapenkombination och det gör inget att jag förlorar dessa PvP-matcher gång på gång (de flesta sammandrabbningarna är regelrätta gangbangs), det är kul att testa sig fram. Nämnde jag förresten det, att Elden Ring självklart är årets spel? Jag har svårt att tro att något annat i år ens kommer att komma i närheten av detta. Jag ska dock försöka ta tag i andra spel när jag väl tröttnar på att bli spöad av Rivers of Blood-huliganer...

Detta är en annons:

Marie Liljegren:
Dolmen
Denna månad blev jag satt på att recensera Dolmen tills min Xbox fick för sig att ge upp. Jag hann inte lägga så värst många timmar på att lära känna Dolmen men jag ska ju erkänna att jag inte sörjde när spelet gick över till El Capitan Petter som fick genomlida nitton ljuvliga timmar av spelet istället för mig. Alltså det var inget bra, iallafall inget för mig. Styrningen var stel, fienderna ibland löjligt svåra trots de knappt gick mig till knävecken och protagonisten påminde om honom i Shadowman, samma grottmansgång och plaskiga ljud från fötterna. Varje gång man fick möta sin död fick man respawna och det gjorde även alla fiender på hela banan vilket fick en att deppa ihop helt. Så om du ska ge dig i lag med Dolmen så behöver du tålamod till max, och att gå varsamt fram. Livet på Dolmen var hårt, så säg inte att jag inte varnade er. Nä, nu sätter jag på Horizon Forbidden West i stället. Det spelet vet hur Majsan vill ha det, så det så.

Petter Hegevall:
Apex Legends Mobile
Jag är väl i grunden ingen Apex Legends-fanatiker, direkt. Tvärtom. När det kommer till Battle royale väljer jag både Fortnite och Playerunknowns Battlegrounds föra Respawns hyperpopulära actionfest men när det nu släpptes till våra mobiltelefoner, var det jag som åkte på att recensera det. Och ja, många matcher har det blivit den gångna månaden, varav gott om dem varit riktigt roliga. Apex Legends Mobile är en klockren konvertering.

Måns Lindman:
Dolmen
Jag har förstås mest köttat vidare i årets spel, Elden Ring i timma efter timma, dag efter dag men det har jag ju tjötat om till förbannelse vid det här laget så... Dolmen? och vad kan man säga? Jag visste det förstås. Petter sågade det vid roten och Majsans Xbox självantände i ren protest. Jag var såklart tvungen att prova. Dark Souls i rymden och med en Lovecraftian estetik. På pappret en ren klang och jubelföreställning, i verkligheten risigare än något annat i år. Och framför allt, tråkigare än något annat i år. Den utlovade skräcken lyser helt med sin frånvaro och estetiskt är det en mardröm man aldrig riktigt vaknar ur. AI:n är katastrof, det är buggigt och instabilt och bossfighterna är slätstrukna, som bäst. Sedan är det förstås inte lätt när man hoppar direkt från årets bästa lir till ett av de sämsta. Men det spelar ingen roll, oavsett motstånd så är det bara att konstatera att Dolmen är tämligen impotent.

Bäst Just Nu: Maj
Både Marie och Måns har smakat på Dolmen.
Detta är en annons:

Patrik Severin:
King Arthur: Knight's Tale
Till skillnad från Souls-ätarna på redaktionen har jag hamnat i lite andra former av upplevelser. Jag har försökt skriva en egen handbok till det tokdetaljrika Gary Grigsby's: War in the East 2. Upplevelsen som jag uppskattat mest i maj är däremot King Arthur: Knight's Tale. Jag gillade såklart också Warhammer 40 000: Chaosgate-Daemonhunters, Arma: Reforger, OId World och drunknar i ren nostalgi i Songs of Conquest för att nämna ett axplock. Men det är något alldeles eget med King Arthur som får mig att komma tillbaka. Jag tänker att det beror på att vi får spela skurken i dramat i en omvänd tolkning av myterna. Hur många spel kan du räkna som behandlar King Arthur på en hand, och hur många av dessa får vi spela som skurkarna. Det andas detaljer och kvalitativt arbete bakom det här projektet. Berättelsen och annat kan kritiseras men det spelmässiga och inramningen är fenomenalt. Jag ångrar inte min åtta i betyg utan jag anser att det är en av årets mer positiva överraskningar trots lite skavanker som håller det tillbaka.

Niclas Wallin:
Elden Ring
Efter en välbehövlig paus är jag nu tillbaka i The Lands Between och jag är hungrigare än någonsin. Jag har fortfarande mycket kvar att göra i Elden Ring och det är dags att ta tag i det nu och bli Elden Lord. Jag var helt less där ett tag, orkade inte fortsätta, visste inte om jag faktiskt skulle kunna samla kraft för att avsluta historien. Som tur är så återvände entusiasmen sakta men säkert efter över en månads break från allt djävulskt man utsatts för under första 60 timmarna. Lite rostig var man förstås men mekaniken sitter i muskelminnet vid det här laget, så en fem minuters uppvärmning fixade biffen och snart köttade jag mig fram igen på mitt vanliga brutala vis. Härnäst ska jag ta mig an Godfrey, first Elden Lord och jag har förstås min vanliga hybris nu, lär komma ner på jorden ikväll igen.

Olof Westerberg:
This War of Mine
Bruno, kocken, är katatoniskt deprimerad och kan därför inte laga mat åt de återstående två, svältande karaktärerna. Detta tvingar Marko, den gamla fotbollsstjärnan, att ge sig ut i natten och med en trubbig kofot rånmörda en oskyldig familj som bara försökt överleva i krigets ruiner. När Marko kommer tillbaka beskylls han av Pavle för att ha överskridit moralens yttersta gränser. Natten därpå är alla tre karaktärer förlamade av trötthet och hunger, och ytterligare en natt senare ger sig Pavle iväg för gott medan Bruno och Marko får besök av plundrare... Visst har jag upplevt svåra ögonblick inom spelmediet tidigare, men då har det funnits åtminstone några ljusglimtar. Sällan har det varit så olidligt tröstlöst som i This War of Mine. Jag kan inte säga att jag har roligt under speltiden, tvärtom mår man rätt jäkla risigt, men jag rekommenderar ändå alla att åtminstone testa att överleva i ruinerna av Pogoren.

Johan Vahlström:
MLB: The Show 22
Det är så himla tråkigt att behöva upprepa spel från månad till månad på såna här listor, men jag kan ju inte ljuga. Det är återigen basebollspelet som tagit upp mest av min tid. Det finns ett gäng spel som ligger och väntar, speciellt på Game Pass, men jag har svårt att slita mig från det här. Visserligen har jag hunnit köra Tales of Arise en helt del, och det är ett väldigt bra spel, men mest tid har jag gjort av med på att svinga mitt hårda trä och ha massa bollar i händerna. Beroendeframkallande är vad det är.

Bäst Just Nu: Maj
En boxande känguru har varit på tapeten under de gångna veckorna.

Joakim Sjögren:
Kao the Kangeroo
Kao the Kangaroo är förmodligen inte ett namn som många kommer ihåg idag, men trots sin relativt blygsamma status i spelvärlden så har faktiskt denna boxande känguru en historia som sträcker sig över tjugo år tillbaka i tiden. Min senaste veckan har sedan ackompanjeras av det polska pungdjurets comeback, och även om det absolut finns förbättringspotential till nästa giv så tycker jag att Kao the Kangaroo var ett trevligt och färgstarkt äventyr som levererade godkänd underhållning under ett par nostalgiska timmar. Det var långt från ett mästerverk, men helt okej plattformsaction ändå.

Johan Mackegård:
Detroit: Become Human
Maj månad har tillbringats med ett gäng olika titlar i ett försök att gå tillbaka till den orörda delen av mitt allt växande spelbibliotek, vad som i folkmun brukar kallas för "backlog", med ambitionen att återupptäcka den där gnistan som kunde väcka min, då något slumrande spelglädje till liv. Till slut hittade jag precis vad jag sökte efter. Quantic Dreams filmiska dunderspel har alltid varit några av mina absoluta favoriter men av oklar anledning kom jag aldrig till skott med just Detroit, förrän nu. Det berättelsedrivna upplägget som har blivit studions stora varumärke visade sig vara exakt vad jag var ute efter för jag har verkligen suttit trollbunden från första till sista bildruta och spenderat stora delar av min vakna tid med att tänka på hur jag ska lägga upp strategin inför nästa session. Främst uppskattade jag den snåriga relationen mellan cyborgagenten Connor och den nedbrutna yrkespolisen Hank vars ständigt vibrerande dynamik har lett till att jag idag betraktar utredarparet som en spelvärldens starkaste duos. Detroit: Become Human levererade stordåd för mig och jag hoppas innerligt att jag snart kan sätta tänderna i en likvärdig upplevelse.

Vad har du spelat under maj månad?



Loading next content