Svenska
Gamereactor
artiklar

Radera mitt spelminne! (2)

Här kommer den andra delen där vi berättar om vilket kärt spelminne vi helst skulle vilja få raderat, så att vi kan få chans att uppleva det igen - för första gången...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ
Radera mitt spelminne! (2)

Patrik Severin:
Operation Flashpoint: Cold War Crisis (Rolling Thunder)
Jag älskar vad som idag egentligen kallas för Arma. Men innan licenserna flyttades runt hette serien Operation Flashpoint. Det var en seriös simulering av kombinerad krigföring på ett sätt som inte funnits tidigare i spelvärlden. Jag minns än idag ett av de senare uppdragen när man fick i uppgift att som en pluton mer eller mindre förinta fienden genom att framrycka som ett stridsvagnsbefäl. Du hade om jag inte minns fel fyra vagnar under din kontroll. Då 2001 när jag inte var så otroligt gammal var detta något bortom denna värld. Att dirigera runt stridsfordon på ett slagfält av denna skala såg man endast i film eller strategispel.

Jag tänker på många ögonblick genom åren och magin som fanns där. När spel var något fantastiskt och spännande. Jag skulle vilja radera minnet av detta och återuppleva det med samma känslor idag. Det var något unikt med de taktiska spelen i början av 2000-talet som Ghost Recon och Rainbow Six med flera. Uppdraget Rolling Thunder var ett av många spelögonblick som jag fortfarande minns än idag som något otroligt positivt och spännande på sin tid. Vid sidan av Army men det första till PC spelade jag ofta detta både med andra och ensam. Jag var som bortblåst av detaljerna, autenticiteten och realismen. Världen var så pass välgjord att den kändes som en riktig plats vi kämpade om.

Även när jag blickar bakåt till dessa ej realistiska, visuellt fula och klumpiga spel med dagens teknik kan jag inte sitta där och undra hur det skulle kännas att spela igenom något som detta igen eller i modern grafik och uppleva den där glädjen, nöjet och faschinationen som kom med tekniken på den tiden. Rolling Thunder var ett av de bättre uppdragen i detta spel som verkligen visade hur mycket konceptet bakom serien kunde glänsa. Även om jag kunde valt Mass Effect, Total War: Rome, The Elder Scrolls eller Red Dead: Redemption 2 så fastnade jag för detta. Det fanns något med Bohemia Interactives första, som var ett av de tidiga spelen som sålde mig på vad tekniken kunde göra. En wow-upplevelse blandat med andra känslor och intryck intakta är något jag skulle vilja uppleva igen.

Detta är en annons:
Radera mitt spelminne! (2)

Marcus Persson:
Day of the Tentacle
Det finns så klart nästan oändligt många olika spel jag fått njuta av genom åren som man önskar hade gått att återuppleva på nytt utan vetskapen av allt det fantastiska som väntade en. Den vidsträckta världen i The Legend of Zelda: Breath of the Wild med alla dess fantastiska utmaningar. De sagolika och majestätiska giganterna i Uedas Shadow of the Colossus. Mystiken och den klaustrofobiska skräcken under planetens Zebes yta i Super Metroid. Den ofantliga wow-faktor över det fjärde GTA-spelet i ordningen och Nicos hjärtskärande, engagerande och välskrivna resa genom den undre världen i Liberty city. Men mer än något annat och kanske en smula otippat så önskar jag mig kunnat få ha återupplevt Tim Schafers magnum opus Day of the Tentacle.

Nästan trettio år har förflutit sedan spelet släpptes för första gången och jag minns så väl hur jag och min bästa kompis satt som klistrade den sommaren 1993 och var som förtrollade över cd-rom spelets storslagenhet. Dess omöjligt vackra grafiska stil, allt röstskådespel och hur varje litet framsteg i det allt mer omöjliga pusslen gav en nära nog euforisk känsla genom våra kroppar. Den frenetiska jakten på den ondsinta lila tentakeln och den desperata kampen över att återförena de tre vännerna Bernard, Laverne och Hoagie är helt enkelt en resa som inom mina många år som tv-spelare aldrig riktigt kunnat överträffas. Kanske finns där ett uns av barndomsskimmer över det hela men att ännu en gång få uppleva den resan under samma omständigheter och känslomässiga stadie hade varit en riktigt dröm.

Radera mitt spelminne! (2)
Detta är en annons:

Olof Westerberg:
The Last of Us: Part II
Jag ryser bara jag tänker på det. Idén om att få uppleva The Last of Us 2 på nytt - fast för första gången - är svindlande. Aldrig har hymlat med att Naughty Dogs uppföljare på Joel och Ellies epos slog an en specifik nerv hos mig. Redan vid eftertexterna var jag bergsäker på att detta var det största jag någonsin varit med om i spelväg och nu, snart två år senare, är jag än mer säker på min sak. Jag satt som klistrad under hela äventyret, bölade som ett barn när Joel slogs ihjäl i prologen och var sedan lika förhoppningsfull under varje flashback: Bara Joel och Ellie fick vara tillsammans lite, lite till. Om så bara i minnet.

När Ellie framåt slutet då plockar upp gitarren för att spela den låt Joel en gång lärt henne, Pearl Jams Future Days, bara för att få återuppleva det som en gång knöt dem samman på nytt efter att Ellie fått reda på Joels "svek", kan hon inte spela den. Ellie placerar fingrarna mot greppbrädan och klinkar på strängarna men det låter falskt. Tonerna sitter inte och man förstår inte varför, förrän man ser att hon saknar fingrar. Resan har inte bara inneburit att Ellie aldrig kommer kunna träffa Joel igen - utan även att de aldrig kommer att kunna återförenas i musiken. Det är så hjärtskärande att jag nästan hade gett mina egna fingrar för att få uppleva hela äventyret, och främst slutet, för första gången. Igen.

Radera mitt spelminne! (2)

Johan Mackegård:
Outer Wilds
Jag älskar verkligen Mobius Digitals stämningsfulla rymdäventyr, Outer Wilds, jag gör det. Så till den grad att jag är villig att säga att det är ett av de bästa och mest stämningsfulla spel jag någonsin har haft äran att uppleva. Musiken vittnar om en avlägsen dröm om äventyr i en stor och outforskad värld där allt är möjligt och att faktiskt få resa runt bland himlakropparna och utforska det lilla solsystemet är inget annat än en underbar resa från början till slut. Jag önskar innerligt att jag kunde få uppleva allt igen för första gången, för om man en gång har sett slutet i Outer Wilds så går det inte att komma tillbaka och spela det igen, åtminstone inte på många år. För Outer Wilds handlar inte om att klara av nivåer och samla på sig uppgraderingar för att ta sig till nästa del av spelet, utan om vad jag, Johan, lär mig av spelvärlden utifrån de ledtrådar som finns utspridda. Därför går det inte att återvända. Jag har sett allt och har redan kunskapen om hur jag ska gå till väga för att nå Universums Öga och skulle också kunna göra det utan att ens behöva satsa 20 minuter av min tid. Resan är målet i den här indiepärlan och jag vill så gärna gå igenom det en gång till, bara en. Jag vill glömma allt jag vet om Outer Wilds för jag vill se allt igen för första gången.

Radera mitt spelminne! (2)

Petter Hegevall:
Half-Life
Jag kommer aldrig att glömma det där ögonblicket, aldrig. Jag kommer heller aldrig att uppskatta det som Valves mästerliga debuttitel erbjöd och jag kommer för evigt att älska Gordon Freemans sotsvarta mardrömstisdag på jobbet, där en portal till en utomjordisk dimension öppnades upp och fyllda den underjordiska forskningsbasen Black Mesa med en himla massa ovänliga rymdmonster. Det var dock inte alien-rasen från planeten Xen som etsade sig fast i mitt minne, åtminstone inte i första taget. Istället var det mötet med specialsoldaterna som jag håller som det spelminne som jag skulle vilja få raderat, så att jag kan uppleva det igen. Jag minns hur jag stod högt uppe i en trappa i en av miljöerna mot slutet av Black Mesa-portionen i Half-Life och såg hur en gigantisk port öppnades och åtta stycken soldater kutade in, med hukad kroppshållning och röda baskrar på huvudet. Jag minns mycket väl hur jag tänkte; "Äntligen, hjälpen är här" varpå soldaterna öppnade eld mot de obeväpnade forskarna som sprang mot dem med armarna utsträckta, vilket enligt mig är en av de mest effektiva "twister" i ett spel någonsin och ett ögonblick som jag återupplever ofta i min skalle, bara genom att blunda. Efter att ha pangat ned samtliga forskare utbrister befälhavaren; "Find the rest and neutralize them, shoot on sight" vilket såklart fick mig att lägga benen på ryggen, och om det finns ett enda spelminne som jag vill radera, så är det denna underbara stund från Half-Life.



Loading next content