Filmer vi sett: April

Måns Lindman:
Choose or Die (Netflix)
Riktigt risig historia det här. Toby Meakins långfilmsdebut och allt, trist. Engelsmän som spelar amerikaner har sällan varit en framgångsformel och det är det sannerligen inte här heller. Framför allt inte när det är så otroligt oklart var den här trötta storyn egentligen äger rum. Det är en engelsk produktion, med engelska skådisar och den är också inspelad i London men berättelsen skall uppenbarligen utspela sig i USA, vilket inte fungerar överhuvudtaget. Det är jättetydligt att de är i England. Och så var det ju storyn då. Ett datorspel från åttiotalet som antingen är ondskan själv eller har tagits över av Hin Håle i egen hög person. Den som spelar det orsakar andra människors död eller så stryker man med själv. Det är så vansinnigt dumt och uttjatat vid det här laget, med diverse teknikprylar som medför människors död. Videoband, telefoner, kameror och så vidare. Här är det Robert Englund, i rollen som Robert Englund som introducerar publiken och sedan är eländet igång. Normalt sett duktiga Eddie Marsan spelar över så att blöjknutarna går upp, när hans karaktär pajasdyrkar åttiotalet. I en svag stund av nostalgisk besatthet startar han förstås spelet och frugan och ungen dör hemmavid. Unga hackers hoppar på spåret och försöker förstå varför. Ingen känns äkta och alla älskar förstås samtliga år mellan 1980 och 1989. Det är heluselt, rakt igenom. Game over man. Game over.

Old Henry (Bio)
Dyker det upp en cowboyrulle så är jag där och cirkulerar som gamen runt det färska liket i öknen. Jag väntar inte en sekund utan hugger in direkt, är först in och sist ut. Ibland är det helruttet och smakar svavel men oftast är det ljuvligt och delikat. Old Henry är en gammal hederlig krutdoftande western, så där primitiv, smutsig och härlig som man kan önska sig. Minimalistisk i sitt bildspråk, lågmäld och med få skådespelare lyckas ändå Potsy Ponciroli leverera en stenhård, blodig western av finaste märke. Tim Blake Nelson är en något otippad cowboy initialt men efter ett tag fungerar det alldeles utmärkt. Han är ju ingen Clintan förstås men lyckas helt klart sätta sin egen prägel på denna brutala upplevelse. Stephen Dorff som Ketchum känns däremot som klippt och skuren redan från början. En rysligt ond herre som smälter rätt in i den hårda miljön. Skitiga män med få repliker och inte en enda kvinna i hela filmen borde väl sitta som en smäck för den som tycker att allt är "woke" i dessa dagar. Ingen agenda för gamle Henry inte.

The Contractor (Amazon Prime)
Chris Pine figurerade i två filmer den här månaden. Den ena, All the Old Knives recenserade jag själv, med en fyra som resultat och nu har jag även sett den andra, The Contractor, som André gav en sexa och jag kan väl lätt konstatera att det var mediokra tillskott till Amazons filmutbud båda två. Den ena, en söndertjatad spionhistoria och den andra en lika söndertjatad konspirationsthriller. Tydligt inspirerad av Jason Bourne, Jack Reacher och "Insert something" has Fallen. Tröttsamt bekant men samtidigt vet man exakt vad man får och det känns väl tryggt på något sätt. Man behöver bara se omslaget så vet man precis vad man kan vänta sig av The Contractor. Underhållande men generisk action med mycket flaggviftande och sentimentala stråkar. Hjältemodiga soldater och snyggt filmade strider. Hade den inte varit relativt nedtonad till och från så hade den lika gärna kunnat vara signerad Roland Emmerich eller Michael Bay, men det är den inte. I stället är det svenska, Talik Saleh som ligger bakom och det är förstås alltid roligt med fler landsmän i drömfabriken.

André Lamartine:
Sonic the Hedhehog 2 (Bio)
Tidernas mest inkomstbringande TV-spelsfilm stavas Sonic the Hedgehog 2, den obligatoriska fortsättningen till succéfilmen från 2020 och som jag skrev i min recension är detta ännu ett oförargligt (och något högljutt) actionäventyr som lär tillfredställa både fans och barnfamiljer - men inte mer än så. Nytollkostten Knuckles och Tails jämnar ut en ovanligt trög story och medan Jim Carrey fortfarande förtrollade som tramspellen Robotnik saknade uppföljaren någonting nytt att berätta. Det är kanske lite mycket att begära från denna typ av underhållning och även om jag inte lär återvända till den tredje film är jag glad att fansen har välsignats med två fullt fungerande TV-spelsfilmer.

Fantastiska Vidunder: Dumbledores Hemligheter (Bio)
Vi har tidigare skrivit att det senaste Vidunder-äventyret har gått trögt på biograferna just nu och det är inte svårt att förstå varför. Visst, Johnny Depp-dramat kan ha varit en avtändande faktor för fansen, men det verkliga problemet ligger i filmseriens brist på identitet. Även om Dumbledores Hemligheter gör sitt bästa för att detaljera Harry Potter-världen känns den tredje filmen mest som frysta rester än en spännande fördjupning av Rowlings magiska värld, där de tunna karaktärerna fortfarande kastas in i konsekvenslösa intriger. Även om filmen har sina stunder uteblir magin tack vare ojämnt tempo och en onödigt rörig handling.

The Wind Rises (Netflix)
Även om detta varken är Miyazakis eller Ghiblis bästa film är det ändå den film jag återvänder allra mest till, min go-to-rulle. Det är svårt att förklara vilken lugnande effekt filmen har; trots dess tragiska undeton finns det en märkvärdig tröstande kraft om livets verkliga skönhet och även om regissörens biografiska vinkel repar sig något mot den drömska Miyazaki-fantasin blir jag djupt berörd varje gång, särskilt mot den bitterljuva sortin. Nu blir ju detta inte Miyazakis sista film, men på flera sätta är The Wind Rises en sammanfattning av filmvisionärens filosofi som osar av kärlek till både livet och konstformen - och jag får bara inte nog av denna själaföda.

Marcus Persson:
No Time To Die (UHD Blu-ray)
Egentligen hade jag väl inte värst stora förväntningar på vad som enligt underteckads tycke varit den sämsta följetången av James Bond-filmer i seriens långa karriär. Inget ont mot Daniel Craig men rollen som agent 007 med rätt att döda passar honom inte för fem öre och påminner mer om en märklig kombination av fotbollshulligan och Jason Bourne. Det blir knappast bättre av att filmerna han varit med om eftersträvad någon märklig form av realism som definitivt inte fungerar med seriens rötter och No Time To Die är som en perfekt storm där alla dessa problem kommer samman i ett enda eländigt kaos. Tre timmar sömig gegga med vad som måste vara en av tidernas sämsta storskurkar. Maken till manusröra har jag knappt varit med om och det är tydligt att där varit på tok för många kockar inblandade i denna soppa. Den enda behållningen var nog Ana de Armas karaktär som tråkigt nog också var skandalöst underexponerad. Ruttet från början till slut och den utan problem sämsta James Bond-filmen av alla som gjorts. Usch.

Funky Forest: The First Encounter (Blu-ray)
Jag verkligen älskar Katsuhito Ishii surrealistiska galenskapsfilm The Taste of Tea men av någon anledning hade jag helt missat den spirituella nästan tre timmar långa uppföljaren Funky Forest: The First Encounter som släpptes två år senare. En film som vandrar i samma surrealistiska fotspår som dess föregångare och egentligen inte består av mycket annat än en lång serie av absurda sketcher med galna karaktärer i de mest bisarra av situationer. Vi bjuds på allt från drömsekvenser på en strand med improvisationsdanstävling mot ett utomjordiskt monster till badhusäventyr med tre kvinnor som aldrig kan sluta prata och gör livet surt för de andra gästerna. Där finns ingen story, inget rimm, ingen reson. En obeskrivlig upplevelse som helt saknar motstycke och absolut inte bör missas av någon. Ingen annan film i världshistorien liknar eller kommer ens nära Funky Forest: The First Encounter och dess underbara, utomvärdsliga absurdidtet som närmast kanliknas vid en kokainfylld feberdröm.

Besökarna (Blu-ray)
Med storheter från svensk filmindustri som Johannes Brost och Kjell Bergqvist är detta den bortglömda lilla svenska skräckfilmen som kunde. Släppt i slutet av 80-talet som en nordisk kopia på Amityville Horror så bjuder Besökarna oss på en härlig liten spökhistoria med förvånansvärt mycket personligt drama. Drömvillan på landet förvandlas snabbt till en mardröm när tapeter börjar trilla ner från väggarna, dörrar öppnas av sig självt och där hörs skrapande ljud från innanför väggarna. En riktig liten kultklassiker som dessutom äntligen blivit nyrestaurerad och förärad med en Blu-ray packad med kul extramaterial för den som verkligen vill gräva ner sig i filmens historia. Ett litet stycke härlig svensk filmhistoria som förtjänar mer tid i rampljuset.

Henric Pettersson:
Nightmare Alley (Disney+)
Jag har aldrig sett originalet men har ända sedan jag såg den första trailern för Guillermo del Toros nyversion varit extremt sugen på den. För ett tag sedan dök filmen upp på Disney+ och under påskhelgen passade jag på att se spektaklet och jag ska väl säga redan nu att jag inte var jätteimpad. Nightmare Alley var okej, som bäst. Fotot var fantastiskt, Bradley Cooper och Cate Blanchett var båda fenomenala men berättelsen... Den hankade sig fram. Låååååångsamt. Jag tyckte inte heller att karaktärerna utvecklades på ett smidigt sätt (pratar framför allt om Coopers karaktär här) och jag känner inte att det fanns någon riktig drivkraft här. Slutet väger dock upp en hel del.

The Power of the Dog (Netflix)
Jag anade redan på förhand att jag skulle bli besviken. Den såg ju förvisso helt otrolig ut av trailern att döma men när den väl släpptes beskrevs den som ett sömnpiller, och jag gissade att även jag skulle ställa mig i ledet om jag väl skulle kika på den någon gång. För ett tag sedan såg jag den och mycket riktigt så ställer jag mig i det ledet. Jag begriper ingenting av hyllningarna. Ja, Benedict Cumberbatch är kanon i rollen som svin och Kirsten Dunst är jätteduktig hon också, men sen då? Berättelsen är näst intill obefintlig och på två timmar händer det knappt någonting. Och när det väl händer något, ja då är det så otroligt övertydligt att jag vill spy.

Morbius (Bio)
Jag har sagt det så många gånger förr. Venom och Venom: Let There Be Carnage är två urusla filmer. Fruktansvärda rakt igenom. Sony har dock envist velat expandera deras universum och levererade för en månad sedan en minst lika horribel soppa; Morbius. Det är nästan fascinerande hur det kunde gå så här snett och även om jag tyckte att Morbius faktiskt underhöll mer än Venom, så var detta en minst lika idiotisk film. Milo var en av tidernas sämsta skurk som helt saknade motiv, varenda karaktär var tunnare än ett löv och specialeffekterna fick en att vilja lämna biografen omedelbart. Inte nog med det så är ju scenen som följer eftertexterna fullständigt ologisk. Morbius har helt plötsligt något emot Spider-Man och Vulture är i detta universum när det inte alls var så trollformeln fungerade i No Way Home. Något som visat sig vara Sonys påhitt, och inte ett beslut som fattats med Marvel vilket visar på att Sony egentligen inte bryr sig ett skit.

Petter Hegevall:
The Batman
Om jag ska försöka samla ihop tankarna och nämna de tre snyggaste filmerna jag sett i hela mitt liv, stavas de Blade Runner, Se7en samt The Batman, varav den sistnämnda debuterade på HBO Max för ett par veckor sedan. Den var episkt snygg. Magiskt vackert, med filmfoto av Dune/Rogue One-prinsen Greig Fraser som garanterat kommer att leda till ännu en Oscar till honom (han vann en för Dune, nu senast). Bildspråket var och förblir sådär rasande bra. Orimligt läckert. Vilket räddade The Batman för egen del, för mycket av det andra var väl ärligt talat inte superbra. Alfred och hela grejen med att han tränat upp Bruce var kasst. Gåtan var fjantig. Pingvinen bortslarvad och Falcone regelrätt horribel. Gordon var inget vidare heller och Catwoman fick för lite "screen time". Den var dessutom för utdraget lång och sista akten saknade punch och driv. i tempot. Men som sagt; En av tidernas absolut snyggaste filmer.

Dark Knight
Nolans hyllade Batman-uppföljare är fortfarande sådär nervigt sevärd och tempofriskt härlig med en alldeles genombriljant Ledger i rollen som Jokern... Däremot är det många delar av denna actionklassiker som kanske inte riktigt håller idag, känner jag. Efter att ha njutit av hur snygg The Batman var slogs jag av hur platt och vardagligt tråkig Dark Knight är sett till filmfotot och när Nolan kör igång med 13 olika slut och hela sonar/mobil-skiten, vill jag bara slänga mig själv ned i en ravin.

Batman Forever
Det är ju synd, så synd, att inte Timpa Burton gjorde Batman Forever, för i grunden någonstans ruvar en riktigt mustig serietidningsfilm som en vettig regissör mest troligt kunnat slipa fram. Joel Schumachers leksaksdoftande barnprogramsgorm är ju både ful och hoppigt menlös, dränkt i överspel och klent författad dialog men Val Kilmer är verkligen strålande som Batman och strålande som Bruce Wayne. Tillsammans med gubben Affleck är det Kilmer som är bäst som Läderlappen, anser jag.

Vilka filmer har du sett under april?