Svenska
Gamereactor
artiklar

Min favoritkaraktär: Sonic the Hedgehog

Henric dundrar igång vår nya artikelserie om favoritkaraktärer (genom alla tider) med en kärlekshyllning till Segas laserblå långdistanslöpare...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

När Sega skulle skapa sin egen maskot och konkurrera med den otroligt tuffa konkurrenten Super Mario, var de tvungna att göra någonting helt annat. Yuji Naka och Naoto Ohshima bestämde sig därför för att inrikta sig mot en något äldre publik och gjorde honom därför lite coolare. Lite kaxigare. Något man märker snabbt när man startar Sonic the Hedgehog (1) och han står där och viftar med pekfingret i menyn. Detta var förvisso helt innan min tid. Fem år för att vara exakt. Men även om Sonic föddes fem år innan mig, var det förmodligen det som jag också fastnade för när jag bekantade mig med honom 2003, om jag inte minns fel.

Super Mario var i huvudsak den första spelkaraktären jag skapade en ordentlig relation till. Mario Kart 64, Super Mario 64 och Super Smash Bros gick varma på min Nintendo 64. Men när jag blev något äldre och vi hade Nintendo Gamecube hemma, stal en blå igelkott rampljuset. Och det ska väl nämnas att det inte var i form av några mästerverk direkt, men för en sjuåring var det likväl magi. Det är mycket möjligt att jag minns fel, men jag tror att Sonic Heroes var det första spelet jag spelade med den blå igelkotten och jag älskade det något otroligt. Sega ville som sagt göra Sonic cool och när det där rockiga introt började spelas när man startade spelet, fylldes jag av en otrolig förväntan. Det var häftigt och något annat. Jag spelade absurda mängder av spelet och lånade ofta om det av kompisar eftersom jag aldrig hade det själv. Strax därefter började jag även lira Sonic Adventures 2 och föll pladask även för det.

Något år senare var jag hemma hos en kompis vars storasyster hade en spelkonsol jag aldrig tidigare hade sett. Och på den konsolen fanns just Sonics första äventyr vilket inte direkt kändes som min kopp te där och då eftersom det verkligen kändes gammalt i jämförelse. Men Sonic var Sonic, och det gjorde därför ingenting. Min besatthet hade bara börjat. För under åren som följde köpte jag i stort sett alla nya spel med Sonic som jag kunde komma över med mina barndomspengar. Alla födelsedagspengar, veckopengar eller de pengar jag fick för att hjälpa till med sysslor hemma - nästan allt gick åt Sonic. Sonic and the Secret Rings, Sonic Unleashed, Mario & Sonic at the Olympic Games, Sonic and the Black Knight, Sonic Colours, Sonic & Sega All-Stars Racing och Mario & Sonic at the Olympic Winter Games... Allt spelades.

Men där någonstans förändrades också min passion för Sonic-spel. I mitten på högstadiet insåg jag att allt jag spelat kanske inte hade kännetecknats av en så hög kvalitet som jag upplevt som ung. Jag hade köpt Kinect till Xbox 360 och spelade Sonic Free Riders och skrek mig hes över det idiotiska upplägget. Inget funkade. Sonic styrde åt fel håll, hoppade inte när jag hoppade, menyn var omöjlig att navigera i - ja, ingenting funkade. Därutöver började flera olympiska spel med Mario och Sonic att släppas och de kändes alla bedrövliga och oinspirerade. Sonic Boom: Rise of Lyric såg vedervärdigt ut och Sonic Forces gav mig magsår. Tiden då jag längtade efter ett nytt Sonic-spel var förbi sedan länge, men likt förbannat har jag ändå fortsatt att spela spelen. Även fast jag vet att de i i nio av tio fall är ren dynga.

Detta är en annons:
Min favoritkaraktär: Sonic the Hedgehog

Men det går ju bevisligen att göra bra spel med Sonic, även idag. Sonic Mania var lysande och Team Sonic Racing var en ganska så underhållande racingtitel. Och det är förvisso ett decennium sedan Sonic Generations släpptes, men vid den tiden hade igelkottens namn redan svärtats ned, och även det var ju riktigt bra. Trots allt skit så vill jag fortfarande försvara honom och har fortsatt lägga pengar på flera spel, även fast jag inte borde. Och oavsett hur Sonic Frontiers kommer mottagas, kommer jag spela det. Garanterat. Sonic the Hedgehog har ett oerhört nostalgiskt värde hos mig och är den karaktär jag älskade allra mest som barn, och det kommer förmodligen förbli så för evigt.

Vad som gjort mig lite extra glad i relation till Sonic på senare år är dock hans filmdebut. Vi minns alla hur förskräcklig han såg ut när de första bilderna släpptes och hur tokiga fans blev, vilket fick studion att förändra hans utseende totalt. Det gjorde mig lite varm inombords. Sonic såg inte cool ut innan, men nu såg han mer ut som den karaktär jag förälskade mig i som liten. Däremot såg filmen fortfarande inte bra ut, men när jag själv kikade på den var det ju faktiskt en okej film. Något man inte kan säga om många filmer som är baserade på TV-spel. Men just min favoritkaraktär... Honom lyckades de med, och det verkar som att även uppföljaren är helt okej.

Som jag sa tidigare så ägnade jag också mycket tid ihop med Mario. Och jag älskade även hans titlar, och på senare år har de behandlats med mer omsorg än Sonic. Men Mario var aldrig lika häftig. Det var snarare omgivningen och diverse förmågor som tillkom i respektive spel som gjorde honom att spela. Sonic däremot, han har alltid varit svinsnabb och det har alltid tilltalat mig. De tillfällen man fick chans att springa så där fruktansvärt snabbt som honom fick mig ofta att utbryta ett tjoande läte som ung och jag levde mig verkligen i spelet. Det hände aldrig riktigt med Super Mario. Inte heller hade Mario någon TV-serie som jag följde på helgmorgnarna. Tidigt varje lördag, vi snackar klockan 06:00 eller så, for jag upp i sängen och satte på TV:n i vardagsrummet för att avnjuta ett glas Oboy och Sonic X. Jag har alltid tagit varje chans jag fått att tillbringa tid ihop med Sonic och därför kommer jag som sagt att även lira Sonic Frontiers, oavsett hur det kommer att se ut när vi vet mer om det.

Detta är en annons:

Det finns många karaktärer jag håller varmt om hjärtat. Ellie och Joel från The Last of Us, Sam Fisher från Splinter Cell, Cloud Strife från Final Fantasy VII, Arthur Morgan från Red Dead Redemption 2, Alan Wake från Alan Wake, Ezio Auditore de Firenze från Assassin's Creed II/Brotherhood/Revelations och Rayman är bara några av dem. Men Sonic har ett sånt stor nostalgiskt värde att ingen riktigt kan knipa den plats som han har hos mig. Därför är det en så stor sorg att han behandlats så illa av Sega. Jag tror jag talar för många här när jag säger att han verkligen förtjänar bättre. Sluta upp med allt tjafs om riddare och krafter som inte är Sonic. Låt han vara precis det han är; en snabb igelkott. Det räcker så. Jag hoppas verkligen att Frontiers är det spel som vi senare kommer att kunna benämna som hans återkomst. Det förtjänar han.



Loading next content