Jag hatar Call of Duty: Warzone

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Jag hatar The Last of Us: Part II
Jag hatar It Takes Two
Jag hatar Death Stranding
Jag hatar Call of Duty: Vanguard
Jag hatar FFVII: Remake
Jag hatar Kingdom Hearts III
Jag hatar Resident Evil: Village
Jag hatar Monster Hunter: World
Jag hatar The Division 2
Jag hatar Bloodborne
Jag hatar Deathloop

Hat är i grunden naturligtvis något djupt negativt. Det leder till konflikter, det bryter ner oss och tar fram våra sämsta sidor. Hur mycket hade inte mänskligheten kunnat utvecklats om vi inte hatade. Vad för gott kunde alla pengar som läggs på krig som en följd av hat kunnat göra för oss, våra barn och deras framtid? Frågorna är många och stora. Ibland är hat dock befogat, ett nödvändigt ont för att krossa ondska. Ondska som exempelvis Call of Duty: Warzone. Warzone är i min värld ett lysande exempel på essentiell ondskan. Ni vet den typ av ondska som får Tengil, Dracula och det där bordsbenet som bröt din tå att framstå som riktiga guldtyper man vill bjuda på bakelse för att sen bli bästa kompisar med. Varför detta hat undrar ni? Jo nu ska ni få höra.

Call of Duty-serien känner ni nog mycket väl till. Captain" Soap" MacTavish och framförallt Captain John Price är två herrar jag glatt krigat på med i ett helt gäng kampanjer. Jag har verkligen älskat Call of Duty. Framför allt det absolut första spelet i serien, Modern Warfare 2 och det första Black Ops. Kampanjerna i dessa spel varvades och många hundra timmar lades ner på multiplayer-bitarna. Jag minns än idag min finaste runda någonsin i Black Ops. Banan var Firing Range och jag höll mig i en av de avlånga barackerna. När matchen var slut hade 42 motståndare dräpts och jag stod där utan en skråma. Jo, rätt tufft jag vet! Det var tider.

Men efter vår och sommar kommer hösten. Serien vattnades ur mer och mer. Det skulle töntas med framtidsgrejer, snos lite av Titanfall med väggspringande och gud vet vad. I Call of Duty: Ghost försökte man sälja ett stycke pannkaka med en gullig Schäfer som dock var måttligt intressant spelmässigt. Det blev tydligt att serien försökte sälja genom att sno idéer från andra spel och billiga gimmickar. När battle royale blev ett ord på allas läppar, då var Activision där med sina giriga fingrar (ett par fingrar vi alla vet vad de gjort för ont genom åren) och Call of Duty skulle haka på trenden. Fortnite fanns för barnen (något jag uppskattar) men nu fick de större (ibland vuxna) barnen med Monsterkepsar också ett battle royale-spel som är lite mer mainstream. Vill ni höra allt som är fel i det spelet? Häng med.

Vi kan börja med tonen och estetiken i spelet. Vad vill Warzone vara egentligen? Det ska vara militärrunkerier för den seriöse krigsnörden. Det ska också vara töntiga gasmaskninjadräkter och neon för de som precis lämnat Fortnite och slutat träffa kompisarna för att leka och börjat "hänga" i stället. Man lyckades till och med förstöra mitt älskade 80-tal genom att dra in actionhjältar därifrån i mixen. Har utvecklarna ingen känsla alls för röd tråd? Jo givetvis men att koka ner spelet till en soppa som bara kryddats med en krydda, den minsta gemensamma nämnaren, kränger i väg en satans massa säsongspass och annat skräp. Vilka får pengarna? Jo Activision, kanske inte den utgivare jag helst ger mina slantar till.

Call of Duty: Warzone är dock mer än bara en symbol över massa tråkiga tendenser i branschen. Det är ett riktigt beigt spel. Om vi börjar med Verdansk så är banan baserad på Donetsk. Donetsk är inte förstavalet när det diskuteras semester i min omgivning men absolut, Ukraina är väl en rimlig krigszon om vi kollar på spänningarna i Ukraina nu och för ett gäng år sedan. Train som är min favoritbana i Counter-Strike är ju inte heller precis en semester dröm men har någon form av design jag uppskattar och varje vinkel är genomtänkt. Tråkiga omgivningar kan ge bra pangande. Verdansk känns som en samling dussinbanor som inte skulle platsa för tävling eller ha charm på egen hand som blivit hopslagna. Jag köper inte att en hamburgare blir bra bara för att den har fyra köttbitar på varandra, är de sönderstekta fryspuckar smakar de röva hur många man än staplar på varandra. Så är det med Verdansk olika sektioner också.

Flygplatsen i Modern Warfare 2 var en riktigt kul bana och hade lite karaktär samt trevliga vinklar. Flygplatsen nu är totalt själlös och erbjuder inga särskilt kul vinklar. Allt var bättre förr. Sen har vi Gulag, chansen att komma tillbaka i spelet efter att man dött. Här har vi det töntigaste jag någonsin sett när det gäller speldesign. När två spelare på en liten bana gör upp om en chans att få återvända till krigszonen (tips: ta chansen och dö här bara) så står fler andra spelare på övervåningen med småsten de kan kasta på dem. Om man tycker det är muppigt med den som kastar småsten på de som spelar innebandy på skolgården i verkligheten, välkommen till vuxna människor som kastar sten på en tolvåring online utom räckvidd för tolvåringens hämnd. Nu har en ny bana kommit, den har fått massa kritik för att den "dödar" spelet. "Count your blessings" säger jag. Kanske inte så konstigt att det går sådär när kvalitetstestarna på Raven Software får sparken och strejkar för att de behandlas som piss av Activision. Det bäddar liksom inte för kvalité.

Sen har vi ljudet, det absolut värsta med hela soppan. Var är fienden? Ah bakom mig! Nähää det var en trollkarl som stod snett framför mig men trollade i väg sina fotsteg. Men det är inte bara spelare som kan trolla med ljudet, lådorna som innehåller utrustningen är lurigare än 90% av alla fiender du möter när det gäller ljudtricket. Har du lyckats lokalisera en av lådorna kommer ingen skattjakt någonsin utmana dig igen. Om två fiender nu har lyckats hittat varandra med andra sinnen än hörsel till hjälp så förstår jag inte riktigt varför de rasar ihop och dör. Jag känner igen ljudet av en ärtsnärta när jag hör det och varken jag eller mina polare dog av att få en ärta i mellangärdet. Sen skulle jag vara riktigt sur om jag köpt en skottsäker väst som jag måste fylla på med nya plattor stup i kvarten efter att de träffats av ärtor. Tur att det låter högre än skotten när plattorna går sönder för annars hade stackaren dött av en ärta!

Sist men inte minst har vi ju spelarna. Alla är såklart inte avkomman från satan och visdomständer men skrämmande många måste vara det. Sällan har jag mött en giftigare Community i något spel. Det skriks i mikrofonen tills vi andra blir döva, det fuskas hejvilt och det spelas Warzone (en styggelse i säg själv). Det verkar ske på alla nivåer inom communityn i väldigt hög utsträckning och jag vet inget proffs-scen där jag tycker mig kunna läsa så ofta att något proffs blivit bannat på grund av fusk. Ja, Warzone är inte ensamma om att grisar online (jag lirar CS, tro mig jag vet) men om vi ska ta upp allt som är fel med Warzone så får man inte glömma bort alla dessa as. Sen måste det väl sägas att jag inser att det är en ganska arg och liten människa som skrivit den här texten men jag tycker nog ytterst att det också är Warzones fel.