Maries mest efterlängtade spel 2023-2024

Witcher 4
Även om jag antagligen inte borde fantisera om detta med tanke på skicket på deras förra stora spel Cyberpunk 2077 som blev lite av en stor buggfest så kan jag inte låta bli. Ju mer jag slänger ett öga på serien Witcher på Netflix desto mer sugen blir jag på en fortsättning på spelet Witcher 3 som släpptes av CD Project Red 2015. Det är nu hela sju år sedan jag hade äran att styra runt allas vår Geralt of Rivia och njuta av hans rosslande hesa stämma som fick mina tår att krulla sig och jag längtar efter att svinga de stora svärden och släcka livet på monster som gör livet outhärdligt för stackars bybor. Det var allt för länge sen jag gjorde en Water Hag huvudlös med en snabb sving med mitt vassa blad och det var ju inte igår jag fick strida hårt för att överleva Dettlaff van der Eretein och hans satans fladdermöss som fick mig att nästan lipa av ren frustration när jag mötte min död om och om igen, Groundhog Day-style. Jag längtar efter en helt ny karta och öppen värld att utforska och lägga en si sådär 300 härliga timmar på att dammsuga varje millimeter av den men i största hemlighet ser jag fram emot nya scener på en badande Gerald bland bubblorna. Och sitt inte där med fördömande min hörrudu, jag säger ju inget när ni spelar Dead or Alive Xtreme Beach Volleyball. Då kan allt Majsan få ha en badande vy av det manligaste i spelvärlden, så det så.

Fallout 5
Det är dags för ett nytt Fallout nu Bethesda! Det är hela sju år sedan sist, för jag vägrar räkna med styggelsen som släpptes 2018, Fallout 76. Det hela var ett hån emot oss som troget följt serien och som vill njuta av singleplayer och inte bli påtvingade att leka med andra. Och jag leker inte bra med andra när jag inte själv väljer det, det har jag inte gjort sen den dagen min mamma Catherine tvingade mig att leka med en pojke som hette Nils som blev påhoppad utanför vårat hus efter skolan varje dag av ett gäng mobbare. Vad lilla mamsen inte tänkte på var att när någon blivit mobbad en stor del av livet kan man bli sugen på att själv mobba tillbaka så käre Nils drämde en skidstav i skallen på Marie, moi, som råkade vara två huvuden kortare och fyra år yngre. Så mammas goda gärning blev ju inte nått bra för Majsan gick hem och hämtade sin bästis Gullan som wingman och gick tillbaka och slog Nissepisse på plytet så det visslade om det. Man jävlas inte med Majsan och kommer undan med det. Efter det bad aldrig mamma mig leka med någon jag inte kände. Så jag misstänker att jag och multiplayer inte gifter oss bra. Jag skulle bli bannad på två minuter efter att ha kallat mina medspelare för ord som är för fula för att skriva. Och jag kan många. När de som finns inte räcker till brukar jag kombinera dom som om jag spelade Wordfeud eller Alfapet eller så hittar jag på egna. Jag är en idéspruta av dåliga idéer. Efter min lilla backflash så förstår ni varför jag vill ha ett nytt Fallout va? Jag vet att Bethesdas spel är buggigare än en sång med Lotta Engberg, no pun intended, men jag har en förkärlek till deras spel.

Jag har hackat mig igenom så många, trots uppsjöar av riktigt stora buggar har jag fortsatt att spela. Fallout 3 är ett gammalt favoritspel som plockas fram och nötts när jag inget annat har att spela och jag känner att nu är det dags för något nytt. Jag vill bli skrämd till kolasås av Ghouls som morrar i mörkret när man minst anar det, jag vill bli pepprad av en minigun av en hulkliknande varelse som går under det coola namnet supermutant och som har en hjärna som en undulat men överarmar som Arnold Schwarzenegger. Jag vill skjuta kroppsdelar åt all världens väg med Bloody Mess-förmågan och jag vill hacka datorer och dyrka lås. Och framför allt vill jag göra detta själv, utan sällskap av finniga tonåringar och karlar som ibland funderar på att skicka en och annan dickpic min väg för att de inbillar sig att deras kön är något som skulle få mig att klappa händerna och utropa beröm. Så snälla Bethesda, gör om, gör rätt. Fixa Majsan ett helt sprillans nytt Fallout med allt det som gjorde Fallout 3, Fallout 4 och New Vegas till riktiga kanonspel. P.S Kolla gärna vad andra spelutvecklare gör för att skapa ett buggfritt samhälle, hur svårt ska det vara? Och snälla skyll inte på att det är en stor öppen värld, har ni sett Grand Theft Auto V?

Uncharted 5
Trailern på den kommande Hollywoodfilmen baserad på spelet fick mig inte att längta efter att se en Tom Holland som i mitt tycke är allt för slätkindad och tanig för att spela Nathan Drake, men det fick mig däremot att längta efter ett nytt kapitel i spelet. Efter den underbara fjärde delen i serien sitter jag med ett sug i bröstet efter mer. Jag älskar allt med dessa spel. Jag älskar att det är en story som är värdig en grym fredagsfilm som är fylld av äventyr, action och humor. Jag älskar att spelet är fyllt av härliga karaktärer som är charmiga med glimten i ögat och med vassa tungor. Jag älskar den fulländade styrningen som gör att jag bara kan skylla på min egen dumhet om jag störtar mot min död eller får en kula i pannan. Och min inre hoarder älskar att få gräva runt på alla fyra och leta efter glittrande skatter i sann Indiana Jonesanda. Och jag som är uppvuxen med filmer som Jakten På Den Försvunna Skatten med Harrison Ford och Den Vilda Jakten På Stenen med Michael Douglas är det en chans att få uppleva filmerna och äventyren genom min egen handkontroll. Och nej, jag vill inte ha ett expansionsspel typ The Lost Legacy även om jag gillade det skarpt. Nä, jag vill ha hela kittet med original karaktärerna, Nathan, Sully och Elena. De som är själva navet i hjulet. Annars blir det som att äta Hamburgare utan bröd. Pannbiff.

Resident Evil 8
Ja, jag vet, Resident Evil Village har nästan precis landat men det är ingen numrerad del så då kan man ju få drömma lite. Det finns få saker jag vill mer än att det ska släppas ett Resident Evil som går tillbaka till sina rötter. Hur bra de nya spelen än må vara så har de i mina ögon tagit ett megakliv bort från det som en gång gjorde serien så unik, så bra. Jag är som ni vet rätt anti mot förstapersonsvy. Jag kan liksom inte relatera till ett par sladdriga armar eller en pistol som täcker halva rutan. Jag vill se min spelkaraktär, jag vill ha tredjepersonsvy. Annars blir det för opersonligt för mig. Spel för mig är lite som en film som rullar framför mina ögon men det är jag som styr. Jag vill inte vara med i filmen, jag vill se den det handlar om. Jag vet att jag är lite underlig där, men det är så jag känner. Och för en fegis som mig själv blir allt också väldigt upp i ansiktet på en när man kör i förstaperson och fegisar vill ha fienderna på säkert avstånd, helst i ett annat rum. Sen vill jag faktiskt ha tillbaka gamla hederliga zombies till fiender, blanka labb och en och annan knarrande herrgård. Jag vill få gnugga mina grå och lösa pussel för att ta mig vidare, att få slappna av efter timmar av högexplosiv skräck och action och bara få snurra på några emblem och stilla mina hjärtslag. Vad är det för fel på det? Dagens spel ger mig diarré och pruttanfall. Nä Capcom, lyssna på gamla Majsan nu, jag är inne på nått stort. Ett vinnande koncept. Ja, ja, kanske inte vinnande men mer av tanken "Varför laga nått som inte är trasigt?" Det fanns en orsak att Resident Evil var det bästa inom Survivor Horror och det var deras magi med att skapa stämning. Att skapa skräck utan att vara så uppenbara. Knarrande golv. Ett vrål från en icke synlig fiende. Hasande fotsteg på våningen över dig. Denna ständiga stress som är i dagens skräckspel gör att mycket av detta går förlorat.

The Last of Us 3
Det är svårt att släppa taget om något man älskar, och The Last of Us älskar jag. Det första spelet är nog ett av de bästa spelen jag spelat och uppföljaren var verkligen suverän även om storyn gärna kunde gått en annan väg av rent egoistiska skäl, att få ha en kär karaktär kvar. Till skillnad från många andra spelare gillade jag storyn, den var som bensin på en eld. En kedjereaktion som exploderade och drev den framåt. Många var de som hatade karaktären Abby, men själv såg jag något annat. En överlevare och en som slog tillbaka. Det var fruktansvärt givande att få spela på bägge sidor, att få uppleva myntets två sidor. Att verkligen inse att allt inte är svart eller vitt, att handling ger konsekvenser. Fjärilseffekten. Bägge delarna av serien har en perfektion i allt i mina ögon. En styrning som sitter som handen i handsken, en story som binder en, som verkligen får en att känna hela biblioteket av känslor, glädje, lycka, sorg och ilska. Jag kan nog inte säga att jag lipat som ett barn i många spel men i andra spelet rann de av sorg för en påhittad karaktär och jag kände mig först oändligt barnslig. Men nej, jag var mänsklig. Och man vet att man lyckats med ett spel om man kan framkalla sådana känslor. Och oj vad folks känslor svallade. Så till den milda grad att flera av röstskådisarna fick dödshot på nätet. Och så sitter jag nu då här och säger att jag vill ha ett till. Ja, det kan ju inte sluta här. Vad hände sen? Jag vill följa med på resan. Jag vill ha mer av denna storhet i spelväg.

Tomb Raider 4
Jag har följt Lara sen hon bara var ett par bamsestora polygontuttar och två rykande pickadoller i korta sandfärgade shorts. Jag har följt henne sen hon gav oss hemska vinklar som oftast slutade i ond bråd död och krokodiler som naggade oss i tårna. Lara har liksom alltid levererat och tvåtusentalets Lara har blivit någon att verkligen längta efter. De sista tre spelen gav mig verkligen mersmak. Den perfekta balansen mellan pussel, plattformshoppande och ren och skär action. Jag har inget att gnälla på när det gäller dessa spel. Skulle väl vara då att det var hela fyra år sedan vi fick något nytt på den fronten och nu tycker jag det är dags för mer. Hur länge ska vi behöva vänta på att ett nytt Tomb Raider ska utannonseras? På sommarfesterna på jobbet brukar jag alltid skryta innan vi tävlar i bågskytte att jag spelat mycket Tomb Raider och att jag där blivit riktigt vass med min pilbåge. Att jag senare visar mig vara sämre än en T-Rex med att skjuta pilarna i Bullseye får mig alltid att svära och undra hur det kan gå så fel på något jag egentligen ska vara så grym på efter alla mina timmar med Lara och alla headshots som jag levererar. Så jag skulle verkligen vilja ha en uppföljare nu. För om fem månader är det dags för sommarfest igen och då kommer jag än en gång sitta där och skryta efter några öl hur tapper jag är i min cape och mitt svärd och sen kommer det sluta med att jag kryper runt i skogen på alla fyra och letar efter pilarna som inte ens skulle kunnat träffa en ladugårdsvägg.

Red Dead Redemption 3
Är det bara jag som är nyfiken på vad som hände innan Red Dead Redemption 2? Nej, nej, nu tänker du fel, Red Dead Redemption 1 utspelar sig efter tvåan. Jag tänker på innan, när allas vår härliga Arthur Morgan träffade Dutch van der Linde. De har trots allt hållit ihop i många år och jag är i alla fall en av dom som är nyfikna på alla luckor i berättelsen. Förra spelet är även det på min topp fem av bästa spelen någonsin. Är få spel man spelat som varit så levande, som fortsätter även om du lämnat ditt TV-spel för att gå och pinka men missat att pausa spelet. Du har lugnt parkerat din kuse och dig i ödemarken under en korkek och plötsligt när du sitter där på holken och strilar så hör du från TV:n i rummet bredvid att det är en pistolfight och du gör allt för att stoppa dig själv från att springa som en dåre med trosorna vid anklarna i ett allt annat än stolt ögonblick för att se vad som händer. Jag har alltid varit fasligt intresserad och fascinerad av vilda västern med allt från revolvermän till indianer. Självklart var jag alltid indian när jag och min kompis Tina lekte vid bäcken nedanför vårt hus och jag täljde pilar och pilbåge på löpande band. När jag tänker på det så borde jag verkligen inte suga i bågskytte. Får forska vidare i det där. Hur som helst så vill jag se mer av den amerikanska västern. Jag vill kasta lasso på förrymda fångar, jag vill spotta tuggtobak och jag vill röka en cigarett och känna mig cool och inte som nu vara idioten som får stå ute i kylan och blossa som en enstöring i en utritad rökruta. Jag vill hänga mer med min Arthur och njuta av hans sällskap och smått tvivelaktiga hygien. Kanske råna en diligens eller en bank eller två. Tugga på en dynamitstav och kanske skaffa en mustasch. Ta ett årligt bad? Jag vet inte, men vad jag däremot vet är att jag vill sadla märren, göra en Zorrorelaterad stegring och rida ut i solnedgången än en gång med mitt gäng av laglösa. Kan ni fixa det?

Här tänkte jag skriva om Grand Theft Auto VI men för tillfället låter jag detta vara blankt. Varför? Med tanke på hur Rockstar misshandlade The Definitive Edition på GTA-trilogin så vet jag faktiskt inte om jag vill att de ska göra en sjätte del av min favoritserie. Kanske bara ska låta det vara så jag kan minnas det med glädje. Men om de lockar tillbaka guldgossarna som slutat och sagt upp sig kanske man kan börja drömma om storhet igen. För det är dit de måste gå för att få magin att börja sprudla igen. Tror jag i alla fall. Men vad vet jag, jag kommer inte ens ihåg vad jag åt till lunch.

Ja, detta var mina önskespel för kommande år. Hoppas ni orkade läsa igenom min "lilla" lista utan att somna med ansiktet i en skål med cornflakes.
Vilka spel skulle ni vilja se inom en väldigt snar framtid?