Svenska
Gamereactor
artiklar

Rumplappar och 80-talsnostalgi

Majsan har haft en nära döden-upplevelse och slungades tillbaka till 80-talet för en kort stund...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Som vanligt började dagen som alla andra dagar. Som hundägare gör den gärna det, lite som Groundhog Day. Kängorna snörades, ryggsäcken packades och fluffet kopplades med en lina lång nog att springa i som om han var lös. Skogen hägrade och Tyzon vibrerade med iver i kroppen, samma härliga iver han alltid har och som jag själv i smyg blir lite avundsjuk på. Tänk att känna sån härlig känsla i kroppen, sån glädje för något vi gör varje dag. Jag älskar våra rundor men den där glädjen skulle jag också vilja känna för allt i livet. Åka och handla en fredag på Ica, whooohooo! Let's do it! Gå till jobbet en måndagsmorgon medans resten av världen sover? Ge mig mer! Men nä, den ivern händer bara på fredag när klockan närmare sig helg varje vecka.

Rumplappar och 80-talsnostalgi

Då är Majsan som en glad Golden retriever som viftar på svansen, men i mitt fall på rumpan och stirrar som hypnotiserad på minutvisarna på den stora klockan på väggen, ställer sig sedan likt en elitlöpare i startklossarna och kutar hem som om jag var Usain Bolt när visarna hamnar på 14:45. På vår vandring uppe på berget ser jag den plötsligt. Den ligger ensam i snön, som en borttappad gammal vante. Den lyser rött som ett stoppljus i den vita snön och när jag närmar mig ser jag en reva i mitten på den och inser att den antagligen blivit kasserad av en ledsen unge. Jag ser mig om över axeln, ingen syns till i skogen, den är öde. Bara jag och fluffet och den röda ensamma tingesten. Jag böjer mig ner och tar upp den, rumplappen som den kallades i min barndom. Kärt barn har många namn, stjärtlapp, rövlapp och åklapp.
Vad den kallas i fjollträsk vågar jag inte ens tänka på, kanske Plasttricken? Tyzon är om möjligt ännu mer exalterad och vi tittar på varandra i full förståelse. Han fattar att mamsen ska göra något satans dumt, men oj så kul. Jag sätter mig ner och tittar nerför backen som plötsligt ser högre ut än den någonsin gjort och tveksamheten biter sig tag i mig. Kommer detta döda mig? Är detta min sista stund i livet? Borde jag skriva en lapp och ta farväl av dem jag älskar ifall detta inte går vägen? Jag tittar på hunden som dansar glatt bredvid och slänger ett öga för säkerhet skull runt mig på jakt efter nån surmulen unge som kan anklaga mitt lilla lån för stöld men skogen gapar fortfarande tom tack och lov. Jag sluter ögonen och gör ett vansinnesvrål medans tant fyrtiotre år swoshar ner som en galning för sluttningen samtidigt som jag skrattar av både glädje och lite skräck.

Rumplappar och 80-talsnostalgi
Detta är en annons:

Under de få sekunder som turen tar sänds jag tillbaka till min barndom. En annan rumplapp, samma person men många, många år yngre. Lite torkat snor under näsan, röda kalla kinder och så mycket kläder på sig att jag knappt kan röra mig. Backen framför mig är pulkabacken utanför min förskola Björkhyddan och den ser gigantisk ut där den tornar upp sig framför mig. Egentligen är den inte större än ett Hobbit-hus, för jag och mina syskon tog en promenad genom "Memorylane" för några månader sedan och chockades över hur liten vår barndoms pulkabacke var. Mitt hår som sticker ut under min vita mössa med mitt namn tryckt i gigantiska bokstäver på framsidan är våfflat och krusigt. Som om mina föräldrar behövde en fusklapp för att komma ihåg mitt namn som mina storasyskon ändå struntade i att kalla mig. Bölden och Leffe ekade varje gång de ropade på mig. Min overall är i mörkblå bävernylon och mina fötter är täckta av ett par chockrosa Snowjoggings. På den tiden såg vi verkligen ut som nån ur mupparna när vi var små, inte som nu när alla ungar är som tagna ur en modekatalog som vägrar smutsa ner sig.

Rumplappar och 80-talsnostalgi

I truten som rör sig nonstop har jag pressat in tre stycken Hubba-bubba med jordgubbssmak och påminner mer om en hamster än en unge och i stället för öronmuffar sitter ett par Sony hörlurar med skumgummiplattor mot öronen vilka lyser med sin värmeförmåga. Men 80-tals Majsan i miniformat bryr sig inte det minsta om varma öron när musiken ljuder genom lurarna. Hon misslyckas att spola fram till nästa låt genom sina tjocka tumvantar och får till slut av dom och blottar sina nedbitna ljusrosa målade naglar. De är målade några veckor innan av storasyster Therese efter att jag tiggt till mig att få vara med henne och min kusin Maria när de satt och sminkade sig så fina. Om man tittar närmare på min barndomsöverläpp kan man se spåret av en Adolf-mustasch som de tyckte var roligt att måla på den intet ont anande Majsan som trodde hon skulle bli vackert målad som Madonna i Like a Virgin. Händerna kramar hårt om min gula Walkman där kassettbandet min bror spelat in till mig snurrar kärt. Ett helt eget blandband, med hans favoritlåtar. Låtar med Petshop Boys, Kraftwerk och Depeche Mode. Samantha Fox, Sandra och Twisted Sister. Det börjar mörkna och plötsligt överröstas min musik av en irriterad röst som skriker så det ekar att det är dags att komma in.

Jag lommar hemåt i skenet från gatlamporna. I dörren möts jag av syrran som rockar en rätt misslyckad permanent med hög lugg som skulle gjort självaste Marge Simpson stolt. I hennes öron dinglar örhängen i finaste pastellig plast och hennes blå ögonfärg förstärks av den blå ögonskuggan som för tankarna till Öststaterna idag. Mimmitröjan hon bär döljer inte ens de präktiga axelvaddarna och hon räcker ut tungan till mig på ett älskvärt systerligt vis. Jag räcker snabbt tillbaka min samtidigt som jag lägger benen på ryggen för att undvika tjyvnyp vilket inte är svårt med mina vassaste bruna sockiplast på fötterna, men som sen sviker mig i svängarna med sin ickeglid-funktion. Jag springer fram till dörren där skylten "Stick!" sitter uppspikad och öppnar den snabbt utan en tanke på budskapet som antagligen alltid var riktat mot mig, den eviga Bölden. En ljudlig suck hörs från min storebror Michaels bröst när han ser att Bölden kommer men han räcker mig ljudlöst den andra handkontrollen i grått, och vi spelar i tyst samförstånd. Stor och liten, han femtio äpplen högre än mig och tio år äldre. Min idol. Vi satt där i endast ljuset från den lilla röda Kennex TV:n och det enda ljudet som hördes var ljudet från TV-spelets trallvänliga melodi och ljudet från vårt knappande på handkontrollen. Bubble Bobble och Super Mario Bros.

Detta är en annons:
Rumplappar och 80-talsnostalgi

Jag den eviga Luigi, Marios ohängde bror. Michael var en självvald Mario jämt och när det var hans tur att spela fick man alltid vänta en evighet på sin tur. Men det gjorde mig inget, jag satt ju jämte min idol och var bara glad att få vara med. När vi spelade var stridsyxan alltid nergrävd, då var vi bara två spelnördar med samma intresse. Vi var inte storebror och jobbiga lillasystern. Plötsligt small det till i rumplappen och jag drogs tillbaka till nuet, till verkligheten. En trädrot sa hej till min svanskota och ändalykt och jag svor högt när jag öppnade ögonen och min resa slutade i en hög med armar och ben en bit från slutet av backen i ett dike. Hunden hoppade runt som en galning och pussade mitt rödrosiga ansikte samtidigt som jag försökte resa mig med lite värdighet kvar i kroppen.

Rumplappar och 80-talsnostalgi

Jag gned mig på rumpan för att känna efter om den fortfarande var hel och insåg där och då varför man ser så få fyrtiotreåringar på rumplappar i pulkabacken. Vi reser oss inte bara och dammar av snön och rusar upp för backen för att göra om det. Vi haltar hem och hoppas att ryggen inte ska spöka imorgon, att inga ben ska vara brutna. Men jag gick hem med ett leende på läpparna trots att svanskotan skrek att jag var helt jäkla dum i huvudet. Jag log för att för några minuter hade jag känt mig totalt oövervinnerlig. Jag log för att det tagit mig tillbaka till en tid där livet kändes lättare. Jag åkte inte för att ta ett kort för Instagram eller få tusen likes. Jag åkte för att få känna att jag lever. Jag kan flyga, Jag är inte rädd!

När satte du dig på en rumplapp senast och kände dig som sju år?



Loading next content