Intervju med Nightmare Alley-talangerna

Jag är ren hemsk trollkarl, men jag har studerat trolleri och det finns en regel som säger att publiken tror att de inte kan bli lurade, men i själva verket vill de det, säger Guillermo del Toro med en glöd i ögonen. Vi sitter på en digital presskonferens tillsammans med världsstjärnorna bakom hans stämningsfulla noir-rulle Nightmare Alley och vi har precis börjat prata om vad det är som får hans film att ticka.

För er som är obekanta med Nightmare Alleys mörka värld skrevs berättelsen av William Lindsay Gresham och publicerades 1946. 1947 släpptes en filmadaption med Tyrone Power i huvudrollen och handlar om en man vid namn Stan som får jobb på en karneval, där han får lära sig en mentalists alla konster och förvandlas till en spiritualist som påstår sig kunna kommunicera med de döda. Nu har berättelsen fått sig en påkostad nytolkning i Del Toros regi och även om historien varken har vårtiga troll och gastkramande gastar är det lätt att se vad som drog den Oscarsvinnande regissören till projektet. Förutom skräck och fantasy är noir-genren något som han är fullständigt passionerad i och är något som genomsyrar så gott om varje aspekt i filmen. Det enda monstret Nightmare Alley kretsar kring är vårt inre monster - något Del Toro menar är en av genrens kärnpunkter.

Del Toro: Jag var förälskad i genren för att, precis som skräck, det går emot skenet av normalitet och blottar råa, moraliska frågor. Det har alltid attraherat mig att det reflekterar tiden som filmer gjordes i. Du kan se en film efter andravärldskriget med Robert Mitchum och man förstår den tidens galenskap. [...] Sedan kan du se en film post-Vietnam som The Long Goodbye med Elliott Gould och det reflekterar den tiden. Det finns genrer som känner av vad som pågår i världen.

Tillsammans med Del Toro har vi också Rooney Mara, Richard Jenkins, David Strathairn och Willem Dafoe. Varken Bradley Cooper eller Cate Blanchett kunde dessvärre närvara vid presskonferensen, men det hindrade inte resten av skådespelarna från att berätta mer om sina karaktärer. Mara spelar Molly, en naiv men jordnära karnevalkvinna som faller för den mystiska huvudpersonen Stan. Strathairn i sin tur spelar Pete, en förlegad mentalist och en av Stans mentorsfigurer. Dafoe spelar den förkastlige karnevalskötaren Clem och Jenkins spelar en stenrik eremit som ser sin chans att möta sin döda fru genom Stans påstådda förmågor. Vi har att göra med en färgstark skara karaktärer som alla påverkas av Stans skrämmande förvandling och tydligen var Guillermo så noggrann med sitt karaktärsarbete att han skrev karaktärsbiografier till varje karaktär. I Coopers frånvaro hade Mara detta att säga om Molly, Stan och Del Toros skrivförmåga.

Mara: Guillermo skriver otroliga karaktärsbiografier och det var då allt klickade för mig. Det finns så många små detaljer i dessa som kan verka meningslösa för vissa, men det får den personen att känna sig verklig och för mig var det ingångspunkten till Molly. Jag tror att det fina med Molly är att hon har förmågan att ha kärlek och medkänsla för vem som helst, även i deras värsta stunder, nästan till överdrift och till hennes fördärv! Det var ungefär så jag tänkte på Stan. Jag kunde älska alla delar av honom.

Del Toro: Jag vet inte exakt hur Rooney kartlade det hela, men varje gång hon trädde in i en scen var hon precis som jag har föreställt mig Molly i just det ögonblicket. Jag var full av beundran. Hon gjorde motstånd mot Stan till en en början, men hon spelade inte som att hon gjorde motstånd. Hon var fascinerad [av Stan]... Det var verkligen vackert att se.

Vad gällde de kvinnliga karaktärerna var det viktigt för både Del Toro och manusförfattaren Kim Morgan att dessa gestaltningar var djupare än arketyperna de blev tilldelade:

Del Toro: Det var väldigt viktigt att ha symmetri av tre kvinnor och tre fäder för Stan. De här tre figurerna belyser var och en det negativa utrymmet som Stan är. Kim och jag diskuterade i detalj och hon sa 'Vi kommer att ha arketyperna: den naiva oskuldsfulla flickan, en femme fatale och den jordnära, humanistiska karaktären med ett hjärta av guld.' Hon sa: 'Jag vill att de tre ska överleva och växa efter Stan.' De ser alla honom på något på sitt eget sätt, men de hoppas att han inte är just det. [...] Vi ville göra arketyper som faktiskt var verkliga. De kommer att överleva och inte bli straffade eller dömda av deras relationer med Stan.

Mara: Jag är inte tillräckligt smart att prata om film noir eller genrer eller vad allt det där betyder, men jag uppskattar verkligen att de tre arketyperna fanns där. Många gånger reduceras kvinnor ner till sin arketyp i filmer, men du ser bara en av dem. Medan dessa tre kvinnor representerar tre olika arketyper, kändes de dock som välutvecklade människor. Jag tror att det är verkligen unikt att ha alla tre dessa arketyper i en film på det sätt som den här filmen skötte det.

Richard Jenkins, som har glänst under sin karriär i många minnesvärda biroller, är en av Stans många offer i filmen. Jenkins stenrika karaktär Grindle gör allt i sin makt för att bli förlåten av sin döda fru, där Jenkins fick tackla flera intresseväckande frågor rörande dennes relation till Bradley Coopers tjusige lurendrejare:

Jenkins: När jag läste manuset minns jag att jag tänkte 'Ok, du tillbringar ditt liv med att försöka få tillgång den här visionen, till den här personen vars död du är ansvarig för. Och sedan... ser du dem! Sedan upptäcker du på en och en halv sekund att allt inte är sant. Vad är det mänskliga svaret på det? Hur får man ens kläm på något sådant? Det var intressant för mig.

Han tillade:

Jenkins: Jag undrade alltid 'Gillar jag Stan?' Jag vet inte varför den frågan dök upp hela tiden, men jag insåg att jag inte gjorde det. Jag behövde honom. Jag gillade honom när jag behövde honom, men när jag inte behövde honom gjorde jag inte det. Det här är en ganska självupptagen människa, och jag tyckte att det var väldigt intressant att göra. Det fanns tillfällen då jag tittade på Stan och kände stor empati för honom, men det fanns också tillfällen då jag tittade på honom och tänkte 'Jag skulle vilja krossa honom.' Det var mänskligt. Det är ett bra ord för det. Jag försökte att aldrig välja när dessa ögonblick skulle inträffa. De verkade bara hända.

För den 57-årige filmregissören är det en gåva från himlen att lära sig något nytt varje dag och efter två filmer tillsammans lärde Jenkins honom ett och annat om själva filmskaparprocessen, såsom att våga testa sig fram under inspelningen:

Del Toro: Richard lärde mig något vackert i The Shape of Water. Han sa till mig: 'Låt mig prova två eller tre saker och se vad som blir av det. För om du berättar vad du vill ha från början så är det som att beställa ett tyg i en butik. Jag tar med det tyg du vill ha men om du låter mig prova det tar jag med dig det bästa tyget från varje hylla i butiken så väljer vi tillsammans.' Det var lektion nummer ett.

Och lektion nummer två i den här filmen var: varför ska jag klippa? Jag vet vart jag ska klippa. Jag kommer att använda kranen som ett vittne. Kameran är nästan aldrig hög i den här filmen. Den har ett barns synvinkel och är alltid nyfiken, som om den försöker se över andras axlarna. [...] Jag började låta skådespelarna ta fram det som fanns inom dem och jag tittade bara på dem nyfiket med kameran och ett nytt filmspråk utvecklades.

När jag satte mig ner med David Strathairn, som är känd från filmer som The Bourne Ultimatum och Good Night, and Good Luck, berättade han för mig om vad det innebär att vara en skådespelare och hemligheterna - eller snarare bristen på hemligheter - bakom varje insats. I filmen spelar han en karaktär som av erfarenheter förstår risken med att få "shuteye", vilket i princip betyder att man förblindas av sina egna ambitioner.

Strathairn: Du börjar med manuset, regissören, du börjar med produktionsvärdena, du börjar med uppsättningen, du börjar med kostymerna... det finns inga hemligheter. De är alla ganska uppenbara, men om du skulle kalla det en hemlighet så är det en förmåga att leva i alla sinnen och förnimmelser och världens alla bevis för att fördjupa dig i den. Man låtsas sedan att det händer och att det inte alltid är så lätt. Men om det finns en hemlighet så är det själva låtsandet som får publiken att tro på det ser.

I någon mån måste varje artist som berättar en historia eller skapar en karaktär tro på karaktären så mycket du kan för att avbilda denne så respektfullt som möjligt. Det kan hända att det går överstyr och tro att jag faktiskt är den här karaktären. Du bör aldrig riktigt förlora det faktum att du är den du är och karaktären är den du skapat utanför dig själv. Det finns olika grader av "shuteye" i oss alla. Vi börjar tro på våra egna illusioner som vi skapar.

Att arbeta för Guillermo har också inneburit att hans fantasi också helt och hållet har fångats av Guillermos vision, som beskriver regissören som otroligt generös och kunnig. Vad som är det speciella med att jobba med Del Toro?

Strathairn: Hans förmåga att balansera och smälta samman fantastiska landskap. Det är nästan mytiskt i sin omfattning, i de romantiska, mystiska, monstruösa, mörka, mycket övertygande världar som han så detaljerat har skapat. Hans vision är nästan som en påtaglig hallucination som bara han kan skapa. Samtidigt kan han sätta riktiga människor i det här landskapet, och det är uppenbart att hans kärlek till sina karaktärer är skyhög. För mig är det det som gör den här filmen riktigt speciell. Du är överväldigad av världen som han har skapat. Man är helt investerad i karaktärerna. Han är bara en mästare på det.

Jag tror att det viktigaste var mina minnen från min barndom, jag hade en väldigt klar uppfattning om karnevaler. Men verkligheten av denna fullständiga, nästan funktionella som skapades av produktionsdesignerna på ett vackert sätt av denna mycket kompletta, nästan verkligt funktionella värld där i princip allt fungerade... det var en vacker värld att gå in i, även om det var lite mörkt, sade Dafoe när det väl var hans tur att berätta om sin roll och vad som får Nightmare Alley att sticka ut. Han var inte den enda att lovorda produktionsdesignen i filmen, där Dafoes karaktär Clem exempelvis omringades av "pickled punks" - missbildade foster som förvarades i gigantiska burkar för att skrämma små barn:

Dafoe: Man gick in i den här världen och det var som att den vaknade till liv när du gick in i den. Folk började röra på sig och organisationen av själva produktionen blir liksom organiseringen av karnevalen. Man ser människor man känner, karaktärerna man känner, och det finns alla dessa speglingar av funktioner och världar. Men det känns på riktigt.

Man börjar sin dag och filmens liv blir parallell med karnevalens, det är en värld som är lätt att komma in i. Man har sitt jobb och sin funktion, vilket är en underbar position att börja i. Man har relationer till andra människors funktioner eftersom ditt uppdrag är inte bara är att göra scenen, utan också att få karnevalen att fungera. Produktionsdesignen var mycket viktig.

På ytan ser Dafoe ut att spela en antagonist, en roll som skådespelaren ofta har förknippats med men som inte nödvändigtvis är sant. En antagonist är inte samma sak som en vedervärdig människa och Clem är snarare ett utspottat resultat av samhället, en person som helt enkelt har anpassat sig och sina metoder till omvärldens mörker och som är direkt fascinerande i sin självacceptans. Medan Dafoe har spelat flera moraliskt goda karaktärer är det ändå skurkarna som han verkar trivas i allra bäst med:

Dafoe: Moraliskt goda figurer kan vara en riktig pina, om jag ska vara ärlig. Skurkar har åtminstone någon slags delikat tabu över sig. Vi har uppfostrats hela livet för att inte bli dåliga människor, men ibland fostras man så mycket att man ändå blir en dålig person. När du föreställer dig att du kan spela en skurk frigörs man från vissa typer av rädslor. Att spela skurkaktiga karaktärer gör att man, ironiskt nog, förvandlas till en ängel!

Men egentligen vill jag inte säga att skurkar är roligare eftersom man pratar om ens funktion i berättelsen, och ibland kan skurkar vara platta intrigmakare. Det är inte vad man vill. Man vill spela människor; du vill spela något med motsägelse, med dimension. Det är dessa etiketter som hjälper oss att berätta historier.

Producenten Miles Dale var också med på ett hörn och när jag frågade honom hur samarbetet med Guillermo del Toro skiljer sig från andra filmmakare berättade Dale att regissören alltid vet vad han vill, in i minsta detalj, vilket också blev tydligt efter vårt snack om karaktärer och genrer.

Dale: Det är det bästa man kan hoppas på för att han är en visionär, men han vet också verkligen vad han vill och han kan formulera det i detalj. Det blir inte mycket gissningsarbete. Det råder inga ifrågasättanden eller motanklagelser. Du kan verkligen följa honom och det underlättas av att nästan alla i den här gruppen har arbetat med honom tidigare. I motsats till att påbörja en film med ett gäng nya människor har du en bra bevisad kemi, vilket är viktigt för honom och viktigt för oss.

Jag känner att jag, ur min synvinkel, har en ganska bra uppfattning om hans böjelser nu. Jag vet vad han vill och jag kan följa det till förmån för visionen. Så det är verkligen fantastiskt av alla dessa skäl, men det är också bra eftersom arbetet generellt sett är underbart och det bara fortsätter att bli bättre. Jag talar nog för alla när jag säger att det inte finns någon bättre samarbete än vad det har varit med Guillermo av alla dessa skäl.

Nightmare Alley handlar till stor del om ambitionen som drivkraft och Del Toro kunde på sätt och vis relatera till Stan, som i filmen fastnar i sina egna föreställningar och berättade att det här med framgång enbart är en process.

Del Toro: Jag har försökt att vara försiktig med det i mitt eget liv. Jag har sagt det många, många gånger under decennierna: jag tycker att föreställningen om framgång är otroligt plågsam. Som artist har jag kommit till att framgång är att sabba något på mina egna villkor. Det är i princip det. Det handlar inte om hur folk berömmer det du gör, utan hur du känner att du uttrycker vad du är. Det tog ett tag för mig att förstå det. Jag tycker att den amerikanska drömmen är en generator av mardrömmar och filmen speglar en karaktär som genom hela filmen är två steg ifrån att förlora allt eftersom han består av lögner. Han är inte skyddad av sanningen om sig själv eller andra, så han är konstant i fara.

Du försöker få någon form av sanning i det du gör och tänker inte på karriären, utan tänker på att bara vara lojal till det du vill berätta. Vi är berättare, och Stan är en berättare. Varje fråga Stan har är en fråga som jag har ställt mig själv, annars skulle jag inte kunna skriva den tillsammans med Kim Morgan. Jag är lite Molly. Jag är lite Grindle. Jag är lite Major. Jag är väldigt mycket Pete... Man måste bara förstå sig på dem.

Gamereactors filmrecension av Nightmare Alley dyker upp i vår filmrecensionssektion. Nightmare Alley får svensk premiär den 28 januari.