Årets största filmbesvikelser

Missa inte de andra delarna av Movie of the Year:
Årets bästa film
Årets bästa TV-serier
Årets sämsta film

(5) Mortal Kombat
Filmer som bygger på spel brukar sällan riva ner några applåder så av den anledningen är det kanske egentligen inte någon större överraskning att Mortal Kombat var en rejäl besvikelse men det får ändå finnas gränser för vad som kan accepteras. På den positiva sidan måste vi ändå säga att filmen lyckades riktigt bra med att fånga känslan i spelen och referenserna var många och ofta träffsäkra. Tyvärr raserades större delen av den bilden av ett manus som var så tunt att det kunde mätas med en mikrometer och en synnerligen svajig regi samt skådespelarinsatser som i sina bästa stunder var mediokra och i sina sämsta rakt igenom urusla. Mycket kan sägas om "originalet" från 1995 men den filmen kunde i alla fall ståta med en habil regissör i form av Paul W.S. Anderson och Christopher Lambert, som visserligen inte har hyllan hemma full av Oscarsstatyetter direkt men ändå vet hur man levererar en replik. Mortal Kombat anno 2021, hade inget av det och föll därmed handlöst rätt ner i glömska.

(4) Venom: Let There Be Carnage
Den första filmen med Tompa Hardy i rollen som den otursförföljde reportern Eddie Brock var sannerligen inget mästerverk, men den var heller inte dålig. Minus en fjuttig skurk och en geggig slutstrid gillade vi den, och förväntade oss framförallt ett ordentligt uppsving i kvalitet inför den planerade uppföljaren. Mer budget, bättre manus, snyggare effekter, bättre skådespeleri och en grundstory och hantering av karaktären Venom som bättre skulle överens stämma med Todd McFarlanes majestätiska serietidningsoriginal, vad i stora drag vad vi hade hoppats på. Vad fick vi? Raka motsatsen. Gollum-skådespelaren Andy Serkis slapphänta regi och Hardys egna, aningslöst usla manus, resulterade tillsammans med gräsligt foto och risiga effekter i en film som tråkade ut på en helt egen nivå.

(3) Army of the Dead
De flesta av oss blev rejält exalterade när det utannonserades att Zack Snyder skulle återvända till Romeros värld av vandrande döda och regissera en spirituell uppföljare till filmen som kickstartade hans karriär och satte hans namn på kartan. En Dawn of the Dead uppskruvad till elva fylld till bristningsgränsen av mörkt ultravåld uppskruvat till elva och alla andra av de signum som Zack blivit så känd för. Potentialen var enorm och vi fullkomligen baxnade av förväntansfull entusiasm inför Army of the Dead-premiären, något som dessvärre slutade i en av årets absolut mest brutala kallduschar. Istället för våra drömmars zombiefilm blev vi serverade ett uddlöst avkok på Oceans 11 fylld med provocerande fyrkantiga stereotyper till karaktärer och det utan konkurrens sämsta kameraarbetet vi skådat sedan John Travoltas Battlefield Earth på tidiga 2000-talet. Inte ens självaste Dave Bautista kunde rädda denna sömniga soppa av medelmåttighet och där fanns nog en god anledning till att alla filmstudios tackade nej till originalmanuset redan för sexton år sedan.

(2) The Suicide Squad
När det stod klart att en av trollkarlarna bakom några av Marvel Studios största framgångar skulle bära ansvar för en ny filmatisering av Suicide Squad så tändes många ljus av hoppfullhet bland DC:s fans. Självaste James Gunn, mannen, myten, legenden. Gubben som förvandlade Guardians of the Galaxy till ett hushållsnamn och var en av de största drivkrafterna bakom Marvel Studios makalösa framgångar. Äntligen skulle skamfläcken som David Ayer lämnade bakom sig suddas ut och relegeras till filmhistoriens mörkaste av fack. Nej the Suicide Squad som koncept var på pappret som klippt och skuren för Marvel-legendaren. Vad skulle rimligen kunna gå fel? Djävulen finns i detaljerna brukar det ju heta och så här i efterhand var de illavarslande varningstecknen tydliga även i de trailerns och smygtittar som släpptes innan premiären. James Gunns förkärlek till infantilitet blottlades och manuset var en häxblandning av brutalt övervåld, one-liners och hysteriskt enformig könshumor där absolut noll utrymme gavs till karaktärisering och intrig. Vad vi fick i The Suicide Squad kunde knapp ens klassas som en film utan snarare löst sammanhängande penisskämt-sketcher vars fokus enbart handlade om att vara så provocerande som möjligt. Det var olidligt repetitivt, sövande och helt hopplöst klichéartat. All form av spänningen eller originalitet som Gunn tidigare visat prov på var som bortblåst och The Suicide Squad var inget annat än en av detta årets mest svidande besvikelser och ett rejält klavertramp för DC och deras filmuniversum.

Årets största filmbesvikelse:
(1) En prins i New York 2
Med ett manus skrivet av Eddie Murphy i egen hög person samt regi-insats signerat Blues Bothers-gubben John Landis var 80-talsklassikern En prins i New York en omedelbar succé, och en komedi som står sig precis lika bra idag. Den är briljant, helt enkelt. Alldeles, alldeles briljant. När Murphy då meddelade att han efter 20 års tid äntligen fått grönt ljus för att påbörja inspelningen av uppföljaren blev flera av oss på redaktionen naturligtvis helt hopplöst överlyckliga. Det var ett glädjebesked utan motstycke, snudd-på. Den färdiga filmen, finansierad av Amazon Prime och haussad till max inför premiären, var dock inget annat än en av de mest bisarrt usla uppföljarna genom alla tider och det gör den därmed till årets överlägset fetaste filmbesvikelse. Regissören Craig Brewer misslyckades fatalt med att ingjuta samma skönt avslappnade komik och manuset signerat Boomerang-gubben Barry Blaustein var så befriat från allt vad humor heter att den här filmen mest kändes som ett lite för tidigt aprilskämt. Murphy var dessutom hopplöst tråkig i rollen som Prins Akeem och vi har under året arbetat hårt med oss själva för att försöka förtränga och glömma detta makalöst värdelösa haveri till film.