När ilskan tar över

Härom dagen körde en vän till mig fast i ett spel som jag själv kört igenom ett hundratals gånger och skickade ett panik-SMS fyllt om rop efter hjälp, ett så kallat sos. Tyvärr kommer dåligt minne med åldern och han fick inte det svar han ville ha, men vad förväntade han sig, jag spelar så jäkla massa spel, hur skulle jag komma ihåg just den banan? Jag minns ibland inte ens var jag bor längre. Han fick mitt standardsvar som jag oftast svarar på de flesta frågor; "Googla skiten".

Men tydligen Googlar även jag bättre än honom så jag fick tillbaka bollen till min spelhalva och efter typ en sekund skickade jag en spellänk till honom med någon nisse från Kina som spelade igenom skiten i sin helhet. Och istället för ett rungande tack fick jag belöningen av: "Kan du inte skicka en som pratar svenska åtminstone?", som om han var en sur pensionär på något unket svenskhotell på Mallis som är upprörd att de varken serverar Svenskt kaffe eller köttbullar i buffén. Vid det här laget börjar Majsan förlora fattningen och funderar skarpt på att säga upp bekantskapen med muppen som tydligen inte fattar att man ska titta på hur banan ser ut och inte lyssna på vad kinesen säger och det vrålar jag när jag ringer upp, irriterad som få. "Tycker du borde spela in sådana där videos när du spelar, du är ju så grundlig när du spelar" svarar han på mitt vrål - helt oberörd.

Jag blir helt tyst, säkert för första gången i mitt liv. Sen skrattar jag till gränsen att jag skulle behöva inkontinensskydd. Det finns ett talesätt som lyder Dansa som om ingen tittar. Jag lever efter ett annat, nämligen Spela som om ingen tittar. Eller mer kanske som om ingen hör, för gud skull varken ser eller hör. Varför kanske du undrar nu? Om någon hört mig när jag är igång hade jag antagligen blivit inspärrad misstänker jag. Tydligen pratar jag som en galning när jag spelar, hotar de stackars ovetande fienderna på skärmen med allt från kastrering till pungsparkar när de skjuter på mig eller jagar mig. Jag svär så att sjömän rodnar och skriker med jämna mellanrum av ren ilska när saker och ting inte går vägen för mig. Jag kan även erkänna att jag har flera handkontrollsliv på mitt samvete. Handkontrollskyrkogården i trädgården påminner om militärkyrkogården i Arlington och är inget som jag är särskilt stolt över. En gång lyckades jag nästan bita av en sladd till en kontroll så min tandläkares ord att jag har starka gaddar stämmer nog är jag rädd för. Som vanligt skyller jag allt på min alter ego Leffe för jag, Marie är en löjligt fredlig person ju, rena Schweiz.

Leffe kom egentligen till som ett öknamn från mina älskade syskon som en gång hörde min far säga när jag var liten att hade jag blivit en pojk skulle jag fått namnet Leif, och mina storasyskon lät mig aldrig glömma det. Alltså Leif, förlåt om jag förolämpar någon stackars Leffe där ute, men en Leif måste ju ha fötts och kommit ut som en färdig femtioåring i full raggarmundering. Vit brynja under sin uniform som består av en sliten Iron Maiden T-shirt, svart skinnväst och på tok för små denimbyxor som visar den bakre myntluckan och en mage som hänger över linningen likt en liten matkasse fylld med dagsgammal mannagrynsgröt. Kanske två Wunderbaum i varje armhåla också och en präktig nykramad prilla i storlek av Gotland under läppen, och en avslagen Pripps Blå i näven likt Ragge, men det är såklart bara rena spekulationer.

Jag har nog aldrig sett en Leif i barnformat, tror att det är en utdöende skara, en skara som dyrkar Eddie Meduza. Så Leffe blev nått att skylla min gamerage på, Batman har ju Robin att skylla sina tillkortakommanden på så varför inte skulle inte jag få ha en Leffe? Så det jag vill komma fram till är att jag inte är ljudmaterial. Mitt ordförråd lämpar sig liksom inte för etern, för stackars barn som kanske surfar förbi. Filterlös och med en humor som alltid slår under bältet är jag ju liksom barnförbjuden och skulle antagligen fått blippa bort varje svordom vilket skulle resultera i total tystnad, en ren stumfilm. Jag misstänker dock att min gamerage är ärftlig för min bror Michael är lite som jag men i fordon. Han är en fredlig jäkel i största allmänhet men sätt honom i en bil så förvandlas han till Hulken på ett kick. Roadrage kommer farande så fort nån kör om lite för nonchalant eller om någon blinkar lite för sent.

Räcker egentligen att någon bara kör om, de ska ju inte tro att deras bil är snabbare än hans. Han kramar ratten så händerna blir röda och gapar i tron att mannen i keps i bilen framför ska höra hans könsord och det är inte heller helt ovanligt att han bromsar kraftigt om någon ligger och nosar för nära baken på hans bil, helt orädd för allt vad whiplashskador eller karosskador heter. I sin ungdom hade han en röd snabb bil, kommer inte ihåg märket men den hade funktionen "Kickdown". Tydligen var det en big deal för när knappen pressades in och bilen stack iväg snabb som en vessla så sa han alltid högt och tydligt till oss medresenärer just Kickdown!, som om han var nån från NASA som räknade ner en raketuppskjutning.

Inte nog med att min mundiarré skulle skada barns öron för livet och antagligen lära dom allt för grova ord så är jag inte någon proffsspelare. Trots att jag spelat sen jag gick i lågstadiet och nu passerat de fyrtio så kan jag inte skylta med några grymma skills annat än i Virtua Tennis där jag var en "natural born killer" på planen. Att spela med mig var som att dansa med djävulen. Kanske beror min brist på att jag sen bara några år tillbaka börjat röra mig utanför min trygghetszon där plattformsspel i pastellfärger var min kopp te och de otäckaste fienderna var en slutboss i form av en superskurk till groda med storhetsvansinne och svåra mammaproblem? Är ju egentligen efter min skilsmässa som jag började köra mer skräck och actionbetonat för att inte missa en massa bra spel bara för att jag är en usel fegis. Jag var grymt allergisk mot allt vad första personspel var och allt som innehöll något som ens luktade ordet läskigt. Men mina Cojones har vuxit sig större med åren och jag spelar nu det mesta dock inget multiplayer.

Även det beror nog på att man inte vill visa sig särskilt kass för jag vet att jag knappt har nån chans emot finniga tonåringar som spenderar sina dagar spelande medans de injicerar sig med Joltcola i överarmen för att överleva. Sen är ju frågan hur intressant det är att stirra på ett övernitiskt storsamlande fruntimmer som likt Pokémon "Gotta catch em all" och därför ska undersöka och upptäcka varje skrymsle och vrå i spelet på jakt efter något som glimrar och som genererar cash? Nä, jag håller mig borta från allt sånt. Alla skryter att de har slagit rekord i det ena och det andra, men inte jag. Har nog inte slagit rekord i något, förutom då att dammsuga Skyrims alla grottor på vapen och godsaker. Och inte gjorde jag det för att sälja och komma över värdet utan bara för att stoppa i en kista på mitt rum i Winterhold och mysa av att de var mina, bara mina. Misstänker att jag hade blivit en utmärkt diktator i nått land där jag kunnat vakta min skattkammare som självaste Smaug och sitta och smeka guldpengar på fritiden.

Jag vet faktiskt inte varför TV-spel tar fram denna sida av mig, kanske är det vinnarskallen som måste vinna till varje pris, kanske är det mitt bristande tålamod? Kanske är det just att man spelar ensam och då kan släppa fram sina inre demoner? Jag har en annan vän som jag kallar den allvetande skräphögen. Han är en verbal jäkel och någon jag älskar att sitta och filosofera med, och vi gör det ofta och väl. Vårt tycke och smak när det kommer till spel skiljer sig rätt markant åt och det gör samtalen livliga och ibland hetsiga när den ena försöker övertyga den andra om något spels storhet. Efter att jag fått göra en recension på ett äldre spel som släppts i en nyare polerad form beklagade jag mig lite väl mycket om mitt öde att utstå både odaterad spelgrafik och sparpunkterna som gud glömde började diskussionen om det var bättre förr eller om vi nu uppfostrar ett gäng kravlösa valpar som behöver guidas genom spelen och som behöver någon att hålla i handen genom äventyren.

På en punkt stod han fast med att vi äldre spelare som fått uppleva retrospelen som saknade sparfunktion och där nästan alla banor var uppbyggda för precisionshopp från helvetet lärt oss just vad tålamod är, vi är typ bättre spelare. Efter ett tag i den diskussionen avbryter han sig och tittar på mig och inser att motsägelsen till just det argumentet sitter framför honom. Jag, Majsan är uppväxt i åttiotalets neonprakt med våfflat hår, axelvaddar och Date-parfym och jag har verkligen noll tålamod när det kommer till spel. Noll! Inte så att jag aldrig spelar ut mina spel när jag stöter på motgångar, missförstå mig rätt. Jag klarar minst 98,9% av mina spel, men spel som i mina ögon bara jävlas med mig blir inte långvariga, spel som är på gränsen till omöjliga eller som har dåligt med checkpoints blir aldrig långvariga här inte. En av de främsta orsakerna till att jag alltid väljer singleplayer är för att jag inte vill skrämma slag på folk med mitt verbala flöde av inte allt för städad konversation med min TV-skärm. Om Tourettes bara var att man satt och skrek könsord av frustration mot sin egen platt-TV, likt et psykopat, hade det varit min diagnos för länge sedan. Tok-Tourettes®.

Och jag har själv lite malligt genom åren tilldelat den nya generationen ungar lika mycket tålamod som en hamster eftersom de matas av snabba kickar och får allt serverat medans jag sett mig själv som någon slags Yoda, där visdom och tålamod varit mitt signum. Jag har minsann spelat spel där man tilldelats ynka tre liv och när de tagit slut har jag fått börja om på ruta ett, inte evigt liv som milleniumbäbisarna kunnat njuta av. Men sanningen är ju att det inte hjälpt mig det minsta. Jag var och är en riktig kålsupare när det gäller lugn och sinnesnärvaro när jag spelar. Om Yoda är bilden av just en lugn harmonisk spelare är jag fasen Darth Maul, jag är överallt.

Jag pausar för att lugna ner mig när ansiktsfärgen blir ohälsosamt mörkröd, när en ven i pannan pulserar i takt till spelmusiken och när mitt vokabulär blir för färgrikt. För hur många kan skryta om att en granne ringt på dörren för att kolla så allt är okej med orden "Han gör dig inte illa va?" Då vet man att ens spelhumör inte är av bästa karaktär när en granne tror att din make bonkar dig gul och blå och att vi grälar järnet. Den gången skyllde jag på att det var ljudet av en film hon hört, för inte kunde jag sagt att jag satt fast i en slutboss som bombat mig till stenåldern en gång för mycket och att jag hade tappat humöret helt och inbillade mig att det skulle gå bättre om jag läste lusen av honom?

Nä, det är inget jag är stolt över men jag jobbar på det genom att klämma på en antistressboll en kompis gett mig i form av ett par rynkiga kulor, och nu snackar jag inte julgranskulor. Låtsas man att de tillhör någon man inte tycker om särskilt mycket är bollen faktiskt hjälpsam och man sitter med ett ondskefullt leende på läpparna medans stressen och ilskan rinner av. Nä, jag får börja jobba på mitt humör. Kanske borde jag gå med i en grupp för Anonyma Spelnördar som saknar tålamod? Hej jag heter Majsan och jag är en katastrof. Tror du äldre spelare över lag har bättre tålamod efter att ha genomlidit Super Mario till förbannelse och jag mer är ett undantag än en regel?