Call of Duty: Vanguard - Vad tycker redaktionen?

Jonas Mäki:
Jag hade väldigt höga förväntningar på årets Call of Duty då jag var extremt sugen på mer WW2, det är jag nästan alltid i alla sammanhang. Kampanjen är en av de mest påkostade serien någonsin haft, men tyvärr känns det på flera sätt som att tiden stått stilla. Även om det är makabert snyggt, sitter nassarna fint och väntar på mig där tydliga checkpoints triggar igång nästa händelse. Kriget pågår som en kuliss runt omkring mig där det viktiga är hur långt jag sprintar och och jag når en ny checkpoint eller ej, inte hur många fiender jag bekämpar. Då spelar det inte roll att det bjuds på flera spektakulära banor, och sammantaget är jag lite besviken på den här biten.

Multiplayer-delen levererar lyckligtvis desto mer och det finns något med det furiösa och extra brutala kriget för 76 år sedan som gör att det lämpar sig väldigt väl för online-krig. Nya spelläget Patrol är väldigt varierande och skapar intressanta strider som ständigt flyttar sig runt banorna samt tvingar mig att hela tiden ompröva strategierna. Dessutom finns det gott om intressanta banor för alla spellägen och sammantaget skulle jag säga att det är för multiplayern du ska skaffa Vanguard - dit jag dock inte räknar det barskrapade Zombies-läget.

Niclas Wallin:
Det var ganska länge sen jag spelade något Call of Duty och faktiskt också hade riktigt roligt med det, det allra första Modern Warfare älskar jag innerligt, särskilt då multiplayern och till stor del också Modern Warfare 2. Sen dess är det inget som riktigt gripit tag i mig på samma vis, skulle det bli ändring i och med Vanguard? Det ser ju väldigt bra ut rent visuellt och jag gillar faktiskt de många mellansekvenserna som spelet erbjuder även om långt ifrån alla lär hålla med mig. Rent spelmässigt så håller jag helt med om det Jonas skriver och även om det inte betyder att det är direkt dåligt så blir det tyvärr ganska oengagerande och tröttsamt i det långa loppet. Så nej, kampanjen är inte särskilt minnesvärd och med största sannolikhet inget jag kommer spela om.

Multiplayern däremot är en helt annan femma, efter en lite trög inledning som främst beror på min egen ringrostighet men efter en dryg halvtimme är jag inne i det och jag har riktigt kul. Jag tycker att menyerna alltjämt är ganska röriga, särskilt då om man jämför med på den gamla goda tiden, men man vänjer sig ändå ganska snabbt. Det är riktigt bra fart i det och som roligast är det i de mindre banorna där det blir som mest intensivt och man hela tiden måste vara alert. Patrol som ersätter Hardline är ett riktigt bra tillskott medans Zombie-läget mest känns som en axelryckning, så det kan man gott skippa.

Patrik Severin:
Jag spelade kampanjen och lite i flerspelarläget när jag fick chansen. Det finns tyvärr ingeting jag tycker står ut med spelet. Det behöver det förmodligen inte då samma form av spel släpps år efter år. Kampanjen har en intressant premiss men är så inrutad i seriens designstil att det inte engagerar längre. Det händer ingenting med konceptet och karaktärerna har fantasilösa specialförmågor. Allting är styrt, linjärt och kontrollerat in i minsta detalj. Karaktärerna är bitvis intressanta och berättelsen om specialförbandens ursprung är intresseväckande. Tyvärr är det för mycket historiska felaktigheter både större som mindre detaljer för att det ska vara givande. Både storyn och designen på vapen tar för stora friheter som ett exempel. Vapnen och dess sikten ska vi inte ens tala om. Samtidigt kan jag ofta acceptera sådant om upplevelsen är okej. Jag blev trots allt överasskad av det senaste Modern Warfare som var bra. Även det hade missar i detaljerna.

Call of Duty: Vanguard är ett ok spel. Trots min kritik är det ändå Call of Duty. Du får mycket för pengarna, grafiken ser bra ut och gillar du fortfarande spelserien kommer du förmodligen uppskatta det mer än jag gjorde. Vad som hänt med ljudet har jag inte något svar på heller. Modern Warfare 2019 lät fantastiskt i jämförelse med de senaste spelen i serien. Jag hade gett Modern Warfare 2019 en sjua och som jämförelse hade jag delat ut en femma till Vanguard om jag skulle dela ut betyg.

Joakim Sjögren:
Nu har jag visserligen bara hunnit skjuta mig igenom singleplayer-delen av årets Call of Duty, men jag delar mycket av åsikterna som Herr Mäki, Wallin och Severin delar med sig av här ovan. Call of Duty Vanguard är nämligen ett snyggt spektakel som underhåller utan att grabba tag, och mycket känns återigen styltigt och tillrättalagt vilket kväver dynamiken och spelglädjen betydligt. Det är fortfarande roligt på sina egna premisser såklart, men det är samtidigt extremt tydligt att utvecklarna Sledgehammer följer en mall utan några möjligheter att testa nya begrepp eller får chanser att kasta förväntningarna på ända. I slutändan känns det, som alltid, som man är en del av en påkostad åktur på ett nöjesfält utan möjlighet att påverka det som händer på skärmen eller uppleva något nytt som man inte redan sett tusentals gånger förut. Konceptet har sin egna unika charm (låt oss inte vara för negativa), men att Activisions monumentala kassako skulle behöva en totalrenovering är lika solklart nu som det var 2013.

Måns Lindman:
Det är bara instämma med samtliga talare ovan. Det är ännu ett Call of Duty, på gott och ont. Det uppfinns inga hjul på nytt. Inga risker tas i onödan och vem som helst som kastar ett snabbt getöga på skärmen ser direkt att det är ännu ett nytt kapitel i en franchise som vägrar överge ett koncept som fungerar år efter år. Varför de nu skulle göra det. Det finns trots allt hundratals miljoner Dollar skäl för Activision att inte ändra något alls. För egen del kommer jag enbart för singelplayer-kampanjen och den är bombastisk så att det förslår. Det är en interaktiv popcornrulle som i sina bästa stunder påminner om både Rädda Menige Ryan och Band of Brothers. Flyguppdraget över Stilla Havet osar Christopher Nolan och Dunkirk och under spelets absoluta höjdpunkt, ett nervdallrande uppdrag i ett snötäckt Ryssland ser jag tydliga influenser från Vilsmaiers topprulle från 1993, Stalingrad. Det är välregisserat och med tillräckligt bra variation för att jag skall vilja strida ända fram till slutet. Faktum är att jag faktiskt bryr mig om de fyra soldaternas öden och förstår deras uppsåt och agerande. Hur kriget format dem till de krigsmaskiner de nu är. Problemet är att skådespeleriet stundtals är så ohyggligt ostigt och trivialt att jag kan känna att jag gärna själv hade blivit nedskjuten av någon klyschig nazistofficer med påklistrad accent, bara för att slippa lida mig igenom dialoger som smärtar mer än en kula genom kroppen.

Men snyggt är det. Om detta tvista icke det lärde. Inte det minsta. Hetta, kyla, land och vatten. Det spelar ingen roll, miljöerna är magnifika och jag hade gärna sett mer av både sönderbombade städer och vidsträckta ökenlandskap. Men så blir det förstås inte, inte i en kampanj i ett Call of Duty. Då är underbart kort så efter fem ynka timmar tar det roliga slut, lika abrupt som tidigare. Sledgehammer gör mycket rätt men jag tycker ju precis som övriga kollegor här, att lite nytänk knappast hade skadat. Men kanske nästa gång? Äh, vem försöker jag lura egentligen. Så här har det alltid sett ut och så här kommer det förmodligen alltid att se ut. Jag är inte direkt missnöjd, bara frustrerad över hur mycket mer det kunde ha varit.

Petter Hegevall:
Det finns för egen del ett långvarigt bekymmer med att spelmedia i mångt och mycket alltid överskattar Call of Duty som spelserie, enligt mig alltid delar ut för höga betyg på de årliga versionerna av Activisions mäktiga kassakossa. Så även Gamereactor. Vi är utan tvekan en del av problemet, om jag ska vara helt ärlig. Och även om smaken såklart alltid är som baken, är det ju direkt sorgligt hur stilla det står i denna följetong, där allting numer känns gammalt, stelt, rörigt och uttjatat. Jag vill inte vara en "hater" (som ungdomen säger) här, men jag kan bara inte gilla Vanguard, alls. Singleplayerportionen är som en kass Michael Bay-rulle. Karaktärerna är fjantiga, fjantigt dumma och Sledgehammer gör allt de kan för att dölja sklnhetsfelen med 1000-tals omotiverade explosioner. Nazisterna är urkorkade, allting är ohyggligt förutsägbart och jag somnade nästan under flera tillfällen eftersom det blir avtrubbande enfaldigt. Snyggt är det dock, bitvis riktigt läckert.

Multiplayerportionen känns bättre men ändå medelmåttig. Menyerna är röriga, några av de nya banorna är bra men vapnen känns trötta och back-to-basics-fokuset känns mer som koncentrerad lathet. Nu är ju jag verkligen ingen Call of Duty-expert och ingen som lagt särskilt många timmar med multiplayeraspekten av de senaste sex titlarna men den här spelserien skulle behöva ta fem års uppehåll och när den väl återvänder - erbjuda något nytt.

Vad tycker du om Call of Duty: Vanguard?