Årets mest spelade

Conny Andersson:
Elden Ring
Ingen var mer förvånad än jag själv när jag bestämde mig för att spela From Softwares stora titel. Jag har egentligen aldrig medvetet undvikit deras tidigare titlar, jag har bara valt att spela annat och det är ju alltid så att vissa spel helt enkelt faller bort. Man kan liksom inte spela allt. Bara nästan.  Men det var något med Elden Ring. Eller, jag vet ju precis vad det var. Det var en öppen värld. Jag älskar sådant. Det räcker liksom för att locka till denna spelaren. Någonstans runt 100 timmar kände jag mig dock klar, men det var en resa som jag på alla vis bär med mig med värme. Ja, förutom att jag dog ibland då. Ibland.

Horizon: Forbidden West
Aloys äventyr var en stor anledning till att det överhuvudtaget blev ett köp av en Playstation 5. Man hade säkerligen fått en nästan lika bra upplevelse på Sonys stenålder-konsol men varför chansa? Och även om storyn denna gången kanske inte var lika bra så älskade jag verkligen världen. Det var så skoj att utforska och det visuella var verkligen slående. Jag dröjde mig kvar, gjorde alla side-quest innan jag tog ett bitterljuvt farväl av Aloy. Som tur är kommer ju en expansion nästa år, så då får jag hänga med henne igen. 

Henric Pettersson:
Dead by Daylight
I vanlig ordningen är det numera ikoniska skräckliret Dead by Daylight det spel jag ägnat mest tid med under året. Mer specifikt handlar det om 499 ljuvliga timmar där jag jagat överlevare som Albert Wesker, Sadako, Leatherface och många andra legendariska skräckfigurer. För egen del finns det inget spel just nu som jag tycker utvecklas lika vackert som Dead by Daylight med deras konstanta uppdateringar innehållandes nya karaktärer, kartor och visuella uppdateringar. Med största sannolikhet kommer det här spelet toppa även 2023 för undertecknad.

Elden Ring
Det spelet jag tillbringade näst mest tid med var min personliga favorit från 2022; Elden Ring. Eftersom jag är ett enormt fan av From Software såg jag fram emot Elden Ring något otroligt och det visade sig vara det tveklöst bästa spelet de någonsin gjort. Ja, jag skulle till och med vilja gå så långt och påstå att det är ett av de bästa spelen jag spelat. Någonsin. Jag hoppas innerligt på att en expansion är på väg och att jag får återvända även nästa år. Sällan har jag känt mig så tom efter att jag var färdig med ett spel som när Elden Ring var över. Jag behöver mer. Nu på momangen.

Måns Lindman:
Pippa Funell 3: Take the Reigns
Tanken var ju att spela väldigt mycket Playstation 5 i år (God of War: Ragnarok) men med tanke på att min PS3:a fortsätter att kämpa på nöjde jag mig med Pippa Funell 3 istället då jag inte äger någon PS5:a. Pipps är ju ingen Kratos såklart och det mesta ser ut som om det modellerats av gammal frukt, men det fungerar för mig, särskilt kombinerat med ett riktigt trevlig tetravin som Marcus köpt till mig. Just-ja... Sen har jag spelat mycket Apex Legends på mobilen också, under arbetstid. Älskar att man kan hoppa jättehögt.

David Hedin:
Stellaris
Sedan svenska Paradox började med Custodian initiativet så har spelet växt ännu mera på mig. Med jämna mellanrum släpper de stora och små expansioner och hand i hand med dem kommer stora uppdateringar som lägger till material till både gamla expansioner och till spelare med bara grundspelet. Expansioner som förr i tiden var bara var lite extra karaktärers porträtt har nu fått så mycket extra material att de kan ge dig chansen att testa på helt nya spelstilar. Stellaris växer flera gånger varje år och om man tar ett uppehåll så kommer man nog komma tillbaka till ett helt nytt spel. Detta får mig att läsa varje ny patch note som besatt för att sedan damma av steam kontot och komma på nya sätt att ta över universum.

Fire Emblem Heroes
Spelet jag hatar att älska. Ett free to play-spel till mobil som försöker få dig att spendera riktiga pengar för att utöka din samling av png-waifus med ett gacha casino. Jag är fast i träsket och varje dag öppnar jag appen för att kolla vad som är nytt. Det är alltid nya saker som händer och varje månad släpps nytt material. Jag lägger säkert 15 minuter till en timme på spelet per dag och antalet gånger jag inte spelat det under en hel dag kan jag räkna på en hand för det senaste året, trots att jag fått ett barn. Samt som ett fan av Fire Emblem spelen så är det roligt att se nya och gamla karaktärer träffas och socialisera i "what if"-situationer som luktar ostig japansk fan fiction.

Olof Westerberg:
Overwatch 2
Sedan släppet i höstas har Overwatch 2 tagit över den ärorika tron som tidigare regerats av spel som Call of Duty Modern Warfare 2, Team Fortress 2, Left for Dead 2, Counter Strike: Global Offensive och Rocket League. Vad spelen har gemensamt? De har alla varit multiplayer-titeln numero uno hos både mig och mina vänner i den löst sammansatta klanen Stygg Bag, vilken migrerat från spel till spel under drygt tio år. Trots - den helt förtjänta - kritiken har spelglädjen med fokus på samarbete, den låga inlärningskurvan, cross-play-möjligheten och det ringa priset av noll kronor vägt tungt när vi dragit ihop klanen om kvällarna. Sker inget drastiskt lär man finna Stygg Bag på Busan, Eichenwalde, Junkertown och Lijiang Tower vid den här tiden nästa år också.

Elden Ring
Sommaren var en turbulent tid med nytt jobb, sjukdom inom familjen och mängder av stress som bara sänkte koncentrationsförmågan och spelsuget rent generellt; då blev Elden Ring en stabil punkt i tillvaron som jag kunde sjunka ner djupt i om kvällarna och helgerna. Det helt ensidiga fokuset på action och upptäckande, och bristen på mellansekvenser och berättande, var precis vad jag behövde, och gjorde att jag helt stängde av huvudet och bara söp in the Lands Between. Jag tänkte inte ens på att ta mig vidare. Från Limgrave till Liurnia och Caelid, vidare till Altus Plateau, Mountaintops of Giants och Crumbling Farum Azula - det gick bara automatiskt, som på räls. Trots den ibland sanslösa svårighetsgraden och alla nedriga dödsfall har jag paradoxalt nog aldrig varit med om en så friktionsfri och kravlös spelupplevelse.

Patrik Severin:
Total War: Warhammer III
Det finns få saker som jag gillar mer än Total War. Därför var årets tredje fantasyupplaga inget undantag. Detta spektakel har slukat många timmar av min tid. Med Warhammer kunde de tillslut bjuda in demonerna och härdat folk i de norra regionerna av kartan. Vi fick även spela som Cathay som bygger på Kina och deras mytologier. När den stora kartan som jag väntat på i många år äntligen dök upp under namnet Immortal Empires var jag fast. Att leda distinkta fraktioner mot varandra i denna mäktiga avslutning på trilogin, har varit fantastiskt. En levande community har även byggt tonvis av fina moddar.Total War: Warhammer är tillsammans med Victoria III årets två finaste strategispel. 

Dwarf Fortress
Att bygga kungadömen i en smått vansinnigt komplex simulering har varit hiskeligt roande. När bröderna äntligen släppte sitt magnum opus på Steam med ny grafik och förbättringar var jag såld. Det är lika svårt som det är beroendeframkallande. Det är ett sådant där spel man går runt och tänker på under dagarna. Att lyckas i detta är ingen enkel uppgift men en belönande sådan. Tack vare en levande community finns det även mycket moddar. Även om jag underhållit mig med detta sedan många år tillbaka, har det tillsammans med Total War: Warhammer III slukat mycket av min fria tid. Det är svårt, utmanande, belönande och vansinnigt beroendeframkallande.

Marie Liljegren:
Horizon Forbidden West
När Horizon Forbidden West trillade ner i brevlådan visste jag redan där och då att jag kunde kyssa umgänge med vänner och familj adjö för ett tag fram över. Jag hade längtat så länge, enda sedan jag stirrade på eftertexterna som rullade på Horizon Zero Dawn hade jag väntat, längtat efter en efterföljare. Jag har alltid varit en sucker för stora öppna äventyrsspel och detta passade mig som handen i handsken. Jag kan inte räkna hur många timmar jag smugit runt i det höga gräset med Aloy och väntat på den rätta stunden att sticka mitt spjut i halsen på ett intet anande metallmonster. Jag kan inte räkna milen jag ridit på en dundande skrotbest genom torra öknar, på turkosa stränder och över snöiga bergslandskap. För att inte tala om stunderna jag spenderat på min bevingade brödrost till stormfågel och bara glidit genom luften och njutit av det vackra under mig, en utsikt att döda för. Likt Pokemons uttryck "Gotta catch them all" har det som vanligt varit mitt mantra när jag ränt runt som den blodhund jag är. När ett spel är riktigt bra vill man ju trots allt inte att det ska ta slut för fort, man vill vrida ur det till den sista lilla droppen. Och det har jag verkligen gjort med detta spel. Och jag har njutit av varje liten droppe och minut det gett mig. Bra skit.

God of War Ragnarök
Få spel får mig manisk som spelare. Ni vet när man bara vill spela varje vaken minut. Det krävs ett riktigt bra spel för det och God of War Ragnarök är just det, ett riktigt bra spel. Det har fått mig att vilja stänga av allt annat i livet, jobb, vänner och familj. Blåsa, tarm och magsäck, bara jag fått spela några timmar till. Så jag och Kratos har nött, vi har köttat och vi har slaktat. Vi har fått gudar att kasta in handduken och vi har gett valkyrior på nöten. Vi har lootat som om vi lidit av värsta fallet av kleptomani och vi har njutit av att bara bli mäktigare och mäktigare. För varje runa, vapenuppgradering och rustning har vi bara blivit kaxigare och kaxigare. Visst, jag har lipat som en bebis av frustration i mötet med vissa bossar, för inget hatar jag så mycket som just bossar men jag har aldrig för en minut övervägt att stänga av i min ilska och frustration. Jag har istället tryckt hårdare och snabbare på alla knappar medans min yxa klyft igenom fienderna som om de var gjorda av mjukt smör och inte kött och blod. Jag har älskat varje minut i sällskapet av Kratos och hans fjuniga son Atreus.

Jag har skrattat åt Mimirs dråpliga sarkasm som ibland kommer några centimeter från Kratos högra skinka där han hänger och slänger. Jag har fällt en och annan tår under spelets gång av andra orsaker än frustration men den spoilern tar vi en annan dag eller hur? Jag har kört igenom spelet, men kör det fortfarande när jag får en stund över. Fem stycken trophys gäckar mig och jag kan ju inte kalla mig själv horder om jag låter de fem vara eller hur? Så jag kör vidare, skriker argt på Berserkers som dödar mig som om jag spelade som Majsan och inte som den mäktiga krigsguden Kratos. Som om jag var Bambatanten Majsan som stod framför honom iklädd grönt förkläde och fes på huvudet med en soppslev som vapen och inte den två meter långa och muskelvidunderliga Spartan-krigaren som dräpt gudar på löpande band sedan hans första spel 2005. En dag ska ni dö era as, kanske inte idag men förhoppningsvis imorgon och då får jag min Platinum. Och då kan jag lägga spelet på hyllan ett tag. Men både jag och spelet vet att jag snart kommer köra om äventyret. God of War Ragnarök är för bra för att bara spelas en gång. Det är för bra för att stå på en spelhylla och samla damm som andra mediokra spel. Det är ett spel i en annan klass och det spelar helt klart i en annan liga.

Petter Hegevall:
Automobilista 2
2022 har varit ett lysande år för Reiza Studios alldeles fantastiska racingsimulator och jag har precis som under fjolåret tillbringat mängder av tid tillsammans med det. Jag var förvisso ingen större anhängare av deras USA-orienterade ovalbanor och Indycar-innehåll men allt annat som skett via deras regelbundna, välgjorde uppgraderingar har jag njutit av och det finns ingen racingsimulator på marknaden idag som är lika bra för den som kör GT-racing i en full motion-rigg. Jag hoppas att vi får Road Atlanta, Mugello samt Paul Richard under 2023 plus Nissan och Ferrari. Tack på förhand, Reiza!

Call of Duty: Warzone 2.0
Warzone (1) var inget spel för mig. Jag spelade det under en dryg månad tillsammans med Gamereactor-veteranen Kim Orremark och fick verkligen bita ihop för att inte hoppa av det lilla team vi hade, då, i förtid. Jag gillade aldrig Verdansk, jag gillade aldrig spelmekaniken eller tempot, eller det hysteriska fokuset på loadouts som gjorde spelet obalanserat och irriterande. I Warzone 2.0 har allt detta gjorts om och även om mången Call of Duty-purist ogillar alla de förändringar som Raven gjort i Warzone 2.0, är jag en av de som gillar att Call of Duty nu inte riktigt känns som Call of Duty. Det går klart långsammare, vapnen smäller mer, kartan är mycket större och Battle Royale-kriget känns den här gången mer autentiskt, på ett sätt. Jag har tillbringat mängder av tid med det under den gångna månaden och ser fram emot att fortsätta hasa runt i Al-Mazrah och skämma ut mig.

Jonas Mäki:
MultiVersus
Initialt var jag tämligen motvillig mot MultiVersus som på förhand kändes som en Smash Bros-klon med tråkigare figurer. Men... så fick jag möjlighet att provspela. Och det gav mersmak. Ända sedan det släpptes har jag mer eller mindre oavbrutet tagit några matcher varje kväll. Upplägget med sammansvetsat samarbete gör att jag träffat fler vänner online i MultiVersus än jag gjort i något annat spel online på säkert fem år. Ofta hittar jag en vän någonstans i världen och så hänger vi tillsammans några timmar och bankar vett och sans utr en drös Warner-maskotar. Det enda som stoppat mig från att plöja in ännu mer tid är det faktum att utvecklarna varit så sega med nytt innehåll och relevanta grejer och låsa upp. Det ska jag kanske vara tacksam för, annars hade jag fått skippa det här så kallade livet.

Fall Guys
Här trodde jag det skulle stå Halo Infinite när jag gick igenom mina speltider, men tydligen inte. Jag lirar fortfarande Fall Guys och har en imponerande samling festliga hattar och obskyra dräkter vid det här laget, men tröttnar ej på det bisarra partyspelsupplägget där battle royale-genren används på ett mycket underhållande sätt. Att spela fyrmannalag med någon och hinna in i mål, bara för att inse att spelare fyra är en jubelklåpare som inte klarar ens de enklaste hopp är förmodligen den enskilda sak som framkallar mest raseri hos mig i hela världen - vilket även visar hur allvarligt jag faktiskt tar på denna i grunden lättsamma karamell som jag förmodar att jag kommer fortsätta lira i åratal.

Marcus Persson:
Vampire Survivors
Jag tappade räkningen på hur många gånger jag tyst för mig själv tänkte "bara en gång till" under mina många, många timmar med Vampire Survivors. Hutlöst simpelt och olidligt beroendeframkallande och proppfullt med härliga hemligheter att låsa upp och upptäcka. Besattheten har varit intensiv och det var egentligen först igår som jag efter mer än två och ett halvt dygns speltid faktiskt känner mig redo att lägga locket på. I varje fall för denna gången. Visst där finns tre eller fyra achievements kvar att avhandla så det är inte omöjligt att några timmar under mellandagarna kommer ägnas åt att krama den sista musten ur detta fantastiska lilla spel.

Valheim
Föga förvånande så har jag under långa perioder varit fortsatt väldigt beroende av den svenska vikinga-odyssén som gått från klarhet till klarthet under året. Flertal mindre uppdateringar och justeringar höll spelandet fräscht och allting avrundades så klart med den rejält tilltagna och smaskiga Mistlands-expansionen som landade häromveckan. Något jag inte ens hunnit ta mig till ännu. Men planerna är att tillsammans med några modiga vänner olja in våra skägg, vässa yxorna och ge oss i kast med de nya utmaningarna under julledigheten. Det blir bra det.

Johan Mackegård:
Enter the Gungeon
När jag för något år sedan blev tipsad av min lillebror Olof att pröva på det pixligt retrostylade roguelike-spelet Enter the Gungeon så var mitt intresse minst sagt svalt. Pixelstilen har aldrig riktigt passat i min tekopp och även fast jag visst kunde ha lite roligt med det under korta co op-sessioner så fanns det inte en fiber i hela min kropp som trodde att jag ens skulle komma på tanken att sätta mig ner och spela det på egen hand. Men plötsligt fick jag feeling och började spela direkt ohälsosamma mängder Enter the Gungeon som bara växte i mina ögon efter varje avslutad omgång och nu sitter jag här i slutet på 2022 och det pixliga lilla konstverket har på något sätt blivit mitt överlägset mest speladed spel under det gågna året. Ibland tar livet vändningar.

Fall Guys
En lite mer väntad finalist är såklart bönblobbarnas ruffande och skuffande game show-party. Fall Guys har varit ett återkommande inslag i mitt spelande ända sedan det släpptes och speciellt i början av året kunde jag ägna flera timmar om dagen åt kampen om kronan, som jag också vann åtskilliga gånger. Efter bedriften med att gå segrande ur fem matcher i rad och därmed plocka hem den beryktade Infallible-trofén kunde jag dock andas ut lite och andra spel kunde börja återerövra mark i TV-rummet. Idag är Fall Guys främst något som dras igång när det vankas ramlande i grupp med ett gäng vänner i lurarna och även fast mycket av den ursprungliga charmen av spelet gick förlorad när Epic valde att gå free to play-vägen så är bönblobbarnas vansinniga eskapader fortfarande ett av de bästa multiplayerspelen på väldigt länge.

Joakim Sjögren:
Elden Ring
196 timmar. Så många blev det innan jag kände att jag var tvungen att börja prioritera sömn, kost och arbete igen efter att ha förlorat mig själv i From Softwares senaste mästerverk. För Elden Ring var sannerligen något utöver det vanliga, och att utforska Landen Däremellan under början av året kommer vara en resa jag alltid kommer bära med mig. Att jag dessutom fick lov att spela spelet i fråga innan alla andra och betygsätta för Gamereactors räkning gjorde det såklart extra roligt, och jag ångrar inte den där fullpoängaren jag gav i februari för en ynka sekund. Ett fullkomligt fenomenalt TV-spel, rakt igenom. 

God of War: Ragnarok
På tal om mästerverk. Att dela ut en tia per år hör inte till vanligheterna, men att dela ut två inom loppet av nio månader kände snudd på befängt på förhand. Precis som Miyazakis briljanta sidospår skulle dock Santa Monica guddräpar-titel också belönas med en fullpoängare när krutröken väl hade lagt sig, och även om jag spelade betydligt mindre av Ragnarök jämfört med Elden Ring så har det mer att göra med skillnaden mellan de båda spelen än avsaknaden av magi från Atreus och hans farsa. Kratos andra vinterkapitel var nämligen enligt mig bättre än föregångaren från 2018, och jag kan ibland än idag finna mig själv med att tänka tillbaka på resan jag gjorde i höstas med Spartas Spöke och bara mysrysa i flera minuter. Ett fullkomligt underbart spel det också. 

Niclas Wallin:
FIFA 22
Varje år så lovar jag mig själv att jag ska spela mindre FIFA och fokusera på andra spel istället. Så blir det dock aldrig och FIFA ligger med där i toppen år efter år och det blir allt som oftast en bit över 100 timmar per spel. Men, jag har ju trots allt roligt med FIFA också, det är minst lika roligt nu som för tio år sedan att ta över en fattig klubb i League Two och sen ta laget hela vägen till Premier League. Det vore väl ingen större skräll om jag sitter här om ett år igen med minst 100 timmar i FIFA 23. 

Elden Ring
Elden Ring tog nästan över mitt liv totalt där ett tag, jag spelade som besatt och kunde verkligen inte få nog av den fantastiska men skoningslösa värld From Software byggt upp. Jag tillbringade nästan lika många timmar i The Lands Between som i FIFA och jag får väl ta och erkänna att jag har en hel del kvar att göra där. Så snart jag känner mig redo igen så ska jag återvända och spöa skiten ur de resterande bossarna. Elden Ring är ren och skär magi, så enkelt är det. 

Johan Vahlström:
MLB The Show 22
Hur många timmar kan jag spela ett sportspel i en sport där jag aldrig ens sett en enda match på TV eller live? 360 är svaret. Det är helt obegripligt egentligen, men det finns två anledningar att detta basebollspel dominerar för mig år efter år. För det första släpps det när resten av sportspelen är på lågsäsong så att säga i mars/april. Som den sportnörd jag är tar jag varenda chans att få virtuella idrotta. Den andra anledningen, som också är den viktigaste, är att det helt enkelt är det bästa sportspelet på marknaden. Inget av de stora sportspelen slår MLB när det gäller kvalitet. Här kommer en riktig lågoddsare: MLB The Show 23 kommer vara på min lista nästa år.

FIFA 23
Sport var det ja. Till skillnad mot baseboll är ju faktiskt fotboll en sport jag både spel och tittar på, liv och på TV, så mycket det bara går. Och sedan spelet släpptes i slutet av september finns det inget spel som är ens i närheten av att kunna utmana FIFA 23 i speltid. Det är helt och hållet min kärlek till fotboll som gör att jag spelar det så mycket, för i ärlighetens namn är det inte ett speciellt bra spel och som frustrerar mig mer än det mesta. Men när det är grått och trist på hösten eller vitt och kallt på vintern är det bara en sån härlig känsla att dra på sig mina virtuella fotbollsskor och gå ut på gräset för att sparka på läderkulan.

André Lamartine:
Elden Ring
Nu har jag visserligen inte rört denna titel på några månader, men när det begav sig under våren var detta något jag inte släppa taget om. Det blev som en daglig rutin att åtminstone lägga någon timme på att besegra någon fläskig boss på toppen av ett berg eller bara lägga lite tid på att hitta rätt rustning för att åtminstone se tjusig ut under mina många dödssekvenser. Elden Ring var helt enkelt ett magiskt bra spel som jag förmodligen kommer att plocka upp igen under julhelgen och jag har inget emot att påbörja en ny resa för att möta min ärkefiende Malenia igen, mest för att påminna mig själv om att jag inte är så kass på From Software-titlar som jag tror att jag är. 

Gwent
Jag är nog den enda som inte har gett upp på CDPR:s eminenta lilla kortspel, även studion själva tycks ha gjort det. Efter att sändebud om att den problemfyllda CDPR inte längre skulle uppdatera Gwent nådde mig hamnade jag i en mindre depression och ville inte röra spelet på ett tag, men då slog det mig att spelet fortfarande skulle hållas vid liv med hjälp av lojala fans tänkte inte jag vara sämre för det och gör nu mitt yttersta för att få ut så mycket av detta älskade kortspel fram tills dess solnedgång - även om studion fortfarande har chansen att balansera några problematiska kort. 

Jenny Enbrant:
Horizon: Zero Dawn
Under våren var jag en olycksfågel och förutom stress på jobbet så skar jag mig i fingret och blev halvt invalid och fick komplikationer bland annat en helt utslagen mage på grund av antibiotikan. I all min misär var det bara en sak som räddade mig och det var Horizon: Zero Dawn. Jag spenderade timme efter timme och när jag inte kunde använda handkontrollen efter skadan så satt jag med och följde varje minut av spelet när det var igång i hushållet. Det var som en varm tröst att spela det när jag mådde som sämst och jämrade mig i soffan med min blåbärssoppa. Det spelet har verkligen lagt en grund som inte går att kliva över för mig under 2022.

Disney Dreamlight Valley
Denna underbara lilla värld har jag tillbringat mer timmar än jag kan räkna detta året och det lär fortsätta under nästa år speciellt med de kommande uppdateringarna. För mig så var detta nästan som ett digitalt beroende (inklusive svår abstinens) när den kom ut, spenderade hela helgen från tidig morgon till in på natten och kunde verkligen inte släppa det. Tiden sprang iväg och vips så var helgen slut. Att omfamna denna fantastiska magiska värld var precis den flykt från vardagen som behövdes när det var stressigt om vardagen. Att lalla runt och odla, hjälpa sina kära Disney-figurer som man växt upp med (i de flesta fall) medan man lyssnar på mysigt lugnt klinkande av kända verk från sina favoritfilmer. Nej detta spel kommer nog följa med mig rätt mycket 2023 och ser fram emot när det släpps i full version.

Vilket är dina två mest spelade under 2022?