(10) Ondskan (TV4 Play)
Precis när vi alla kände oss rörande överens om att Micke Håfströms idag 20 år gamla adaption av Jan Guillous är den perfekta filmatiseringen av en stark bok, drämde TV4 till med årets bästa svenska TV-serie och vår tiondeplatsare, här. Livet för den misshandlade, tuktade och härdade Erik Ponti som skickas till internatskolan Stjernsberg och möter på en grupp riktiga übermobbare, är lika fängslande stark och fylld av nerv och spänning idag som den var i boken för 30 år sen eller Håfströms alldeles fantastiska långfilm. Mörkt, skoningslöst, våldsamt och stramt...
(09) Succession (HBO Max)
27 stycken Emmy-nomineringar säger mycket men det säger inte allt. Ett epitet som "the most beautiful shitstorm in the biz" säger också en hel del men igen, det säger inte allt. Succession måste nämligen upplevas. Man måste sitta där bänkad framför TV:n och beskåda det som utspelar sig framför ögonen och det är precis vad vi har gjort i år. Vi har suttit som klistrade och med lika delar fasa och förtjusning sett Jesse Armstrong både resa och rasera den vedervärdigt dekadenta värld av korruption, girighet och självgodhet som han byggt upp under fyra ramstarka säsonger och i år var det slut. I år föll imperiet. I år slog karma till med full kraft och genom tio nervkittlande avsnitt, där några tillhör de allra bästa i modern TV-historia så kastade en hel ensemble varandra under bussen i det som bara kan beskrivas som ett episkt fuckery.
(08) Invincible (Amazon Prime)
Vi vet, vi vet - den andra säsongen av det älskade serietidningsfenomenet Invincible har ju inte släppts i sin helhet ännu, då det hittills bara har släppts en halv säsong. Men vi kunde bara inte hjälpa det: Invincible är bara för bra för att inte nämnas i detta sammanhang. Blandningen av karaktärsdrama, svårmod och lekfull hjältemytologi var nämligen lika svindlande sedan den makabra och minnesvärda säsongsfinalen gjorde oss alldeles mållösa för två år sedan och de fyra avsnitten som har släppts har bara gett oss mersmak. Bara scenen där en splittrad Omni-Man flyger genom nebulosor och planetrester, för att sedan överväga att slukas av ett svart hål i ett försök att utmana sin inre tomhet med rymdens kalla meningslöshet var magnifikt och även om några av oss redan har läst serietidningen väntar vi ändå ivrigt på nästa Invincible-portion nästa år för att bevittna Viltrumite-rasens våldsamma framfart i animerad rörelse
(07) Star Trek Picard (Amazon Prime)
Det hela är fortfarande overkligt för redaktionens Trekkies. Efter två säsonger av en Picard-spinoff som osade av fräna gamla kalsipper fanns det inget som helst hopp kvar för Star Trek att hitta tillbaka till sin gamla goda storhetsera. Rymden kändes kall och tom utan Treks forna TV-värme - fram tills showrunnern Terry Matalas tog över Enterprise-rodret och allt förändrades. Plötsligt lyssnade serieskaparna på fansens böner och pumpade ut en TV-säsong som brusade av kärlek och passion till The Next Generation. Den tredje, och sista, Picard-säsongen var så bra att det genast tvättade bort den bittra eftersmaken som de mediokra TNG-filmerna lämnade efter sig och knöt äntligen ihop en säck vi aldrig någonsin trodde skulle knytas. Picard kändes till slut som Picard igen i vad som bäst kunde beskrivas som en sann "return to form" och som en enskild säsong var Picards tredje äventyr inget annat än en triumf för alla svältande Trekkies därute.
(06) The Fall of the House of Usher (Netflix)
Mike Flanagan kan sin skräck och hans namn är idag lika synonymt med genren som ärtor med morötter. Kanske föga förvånande då att hans nytolkning av Edgar Allan Poe var en av årets i särklass mest framemotsedda händelser på TV. En mustig tragedi av klassiska mått som Flanagan sett till att korsbefrukta med mer moderna manér och visuell flärd. För mer än något annat så var The Fall of the House of Usher en av de mest utstuderat vackra miniserier vi någonsin fått skåda, berikad med en direkt ljuvlig atmosfär och ton, saxad med hinkvis av gräsliga våldsamheter. Blod, inälvor och ond bråd död. Det var mörkt, snyggt och medryckande på ett sånt där härligt vis som gjorde det helt omöjligt att sluta titta.
(05) Happy Valley (SVT Play)
Det hade gått sju år sedan sist och nio år sedan premiären men i år var det äntligen dags för upplösningen av Happy Valley och våra förväntningar var höga. Kanske rent av orimligt höga för vem hade innerst inne kunde tro att det skulle bli så här bra. I tider där besvikelserna avlöst varandra men britterna visade var skåpet skulle stå och Sally Wainwrights prisbelönta krimdrama höll hela vägen in i mål. Sedvanligt ytterst våldsamt och smärtsamt realistiskt mörkt och dystert med familjer som ständigt slogs i spillror i drogrelaterad misär men också tragedierna som nått hela vägen fram till den egna tröskeln. Cathrine Cawood fortsatte att spela polisinspektör Sarah Lancashire med den äran men störst utveckling hade ändå James Norton i rollen som Tommy Lee Royce, mördare och våldtäktsman och hela tiden ett hot mot samhället, vare sig han sitter bakom lås och bom eller är på rymmen. Happy Valley slutade vid tre säsonger men herregud vilka säsonger det har varit!
(04) Beef (Netflix)
Denna Netflix-juvel kom från ingenstans och ibland är detta den bästa sortens streaming-upplevelser, för detta var något vi inte kunde sluta tänka på flera månader senare. Vi hade väntat oss en uppkäftig och snabbtuggad komedi, men vi hade inte väntat oss så mycket djup, så mycket känslostormar och så mycket nyanser bakom bråkstakarna som ständigt tog fram det värsta hos varandra. Historien om två misslyckade främlingar som beslutade sig för att göra livet ännu surare för varandra efter en road rage-episod var inte bara rasande välskrivet och originellt, det var också så oväntat rått och mänskligt att vi genast förlorade vår tidsuppfattning efter att ha sträckkollat igenom denna magnifika miniserie på en natt. Stephen Yeun och Ali Wong var fenomenala som valde att låta sin ilska förblinda sig själva istället för att hitta en gemensam grund och som tittare hade vi svårt att släppa taget om dessa karaktärer så fort vi lärde känna deras sårbara sidor. Beef var både intensiv och tänkvärd för att den var så träffsäker och relaterbar, vilket gjorde den till en av årets absolut vildaste TV-turer.
(3) The Bear (Disney Plus)
Att Christopher Storer lyckades överträffa den magnifika första säsongen är ingenting annat än ett kulturellt stordåd. Det var bara för en lyrisk filmredaktion att kasta in kökshandduken, lyfta på kockmössan och säga thank you, chef! för vi hade inte i vår vildaste fantasi trott att det skulle gå. The Bear var ett mästerverk, en chef-d'oeuvre, en genrens magnum opus men den doftade också ljuvt av one-hit wonder. En svala som flög en sommar men vi hade fel. Oj så fel vi hade. I stället för repetition fick vi mer värme och medmänsklighet. Vi serverades här en avsmakningsmeny med riktiga drömmar, framtid, hopp, kärlek och personlig utveckling. Självklart inte utan huvudingredienserna matos, cigarettrök, svett och utmattningssyndrom men ändå så mycket mer än bara stress. Så många lager av personligheter som plötsligt fick ta större plats i det där kaotiska köket där ingen av oss någonsin vill sätta vår fot men älskar att betrakta på tryggt avstånd.
(02) Scott Pilgrim Takes Off (Netflix)
Förväntningarna på Netflix nyversion av O'Malleys hyllade serie var väl i all ärlighet inte skyhöga. En återupprepning, om än mer trogen serietidningen, på vad vi redan fått i Edgar Wrights strålande live-action-rulle kändes inte som det fräschaste på radarn. Tänk så fel man kan ha ibland. För vad som blev tydligt från första stund var att Scott Pilgrim Takes Off var allt annat än en vandring längs samma stig som vi tidigare trampat. Vansinnigt snygga animationer fick Scott Pilgrim Takes Off att känna som en livs levande serietidning, och till tonerna av de stilbildande Anamanaguchi bjöds vi med på en lika tokig som särpräglat charmerande berättelse fylld av passion och kärlek till förlagan. Men som också hade den goda smaken att våga riva upp och förändra. Skiftet till Ramona gav oss en lång mer nyanserad berättelse som på ett strålande vis balanserade humor och kreativitet med känslomässigt djup. Det var fartfyllt och sällsamt känsloladdat från första till sista scen - årets absolut främsta animerade händelse.
Årets bästa TV-serie 2023:
(01) The Last of Us (HBO Max)
Succén var ett faktum redan från första stund, och trots stigmat kring att vara baserat på ett TV-spel, om än ett enormt hyllat sådant, så kunde ingen annan serie rå på storheten i The Last of Us. Med över 20 miljoner tittare per avsnitt och några av årets antagligen mest träffsäkra rollbesättningar så slog serien inte bara världen med häpnad, utan även oss här på redaktionen. Bella Ramsey, Pedro Pascal, Anna Torv och kanske inte minst Nick Offerman skänkte ett nytt liv åt de redan så välskrivna och mångfacetterade rollfigurerna. En känslomässigt förödande resa genom ett land plågat av fasor, både monstruösa likväl som mänskliga, som bitvis var spelet väldigt troget men som också tillät sig välkomna och emellanåt oväntat intima, emotionella utsvängningar.
Att vi redan på förhand, precis som alla andra som spelat spelen, kände till hur det skulle sluta och många av de situationer som uppstod under resans gång. Det var något som i det stora hela spelade väldigt lite roll. Från de raserade städerna och de mänskliga lägren till de djupa, övervuxna skogarna och den kalla ödemarken så kunde vi inte slita oss. Det mänskliga dramat, den exqvisita fotot, den känslomässiga inramningen. Inte i vår vildaste fantasi kunde vi någonsin ana att The Last of Us som TV-serie skulle kunna komma så nära att bitvis till och med överglänsa sin digitala förlaga. Mazin och Druckman broderade vidare på den redan briljanta storyn från spelet och lyckades mer kirurgisk precision fånga varje liten aspekt av världen, karaktärerna och känslorna på ett vis som fick oss att rakt av baxna. The Last of Us var årets i särklass mest kompletta och engagerande upplevelse på TV bestående av nio helt makalöst välgjorda, tajta episoder som i slutändan lämnade oss lika känslomässigt tömda som saliga. Perfektion är bara förnamnet och vi väntar med spänning på de kommande säsongerna.