Årets bästa filmer 2022

(10) Guillermo del Toros Pinocchio
Disneys nyversion av sitt älskade mardrömsbränsle från 1940 lämnade en bitter eftersmak som enbart kunde tvättas bort av Guillermo del Toros magiska stop motion-tolkning av trädockans äventyr och hörde till en av de mest beundransvärda filmerna vi har sett i år. Det var lätt att hypnotiseras av dockornas realistiska rörelser och tacksamt nog hade filmmakaren också snickrat ihop en magisk saga som inte bara fångade den busiga andan i Carlo Collodis klassiker, den olydiga dockan gavs också nytt filmliv genom att kontrastera hans trotsighet med den växande fascismen i Italien - och resultatet var inget annat än förträffligt. Inte sedan Pan's Labyrinth har den mexikanske regissören förtrollat så mycket, som här ger Pinocchio en personlig och passionerad touch som genomsyrar den redan imponerande produktionen. Guillermo del Toros Pinocchio är en triumf för stop motion-konsten och en lika fantastisk som originell tolkning av barndomssagan.

(9) The Banshees of Inisherin
In Bruges-regissören (och manusförfattaren) Martin McDonagh är en teater-kung. Hans pjäser har hyllats högt och brett och flera av dem har dessutom förvandlats till ytterst sevärda, märkvärdiga långfilmer. Den senaste i raden roade oss riktigt ordentligt under 2022 då dess komik kändes mörk och dråpligt unik på samma gång, vilket tillsammans med lysande skådespeleri från såväl Colin Farrel som Brendan Gleeson (som nu återförenas under McDonaghs regi) gjorde denna film till en av det gångna årets pärlor.

(8) Licorice Pizza
Paul Thomas Anderson gjorde som Paul Thomas Anderson alltid gör. Han smög sig in i den späckade biorepertoaren bland mjölkade superhjältar och trötta remakes och levererade ännu en svår film som inte var i närheten av att spela in sin budget. En film som på pappret inte lät mycket för världen, oerhört pretentiös och till och med trist men som visade sig vara precis tvärtom. Vi njöt av en surrealistisk romantisk komedi, fylld med lycka, briljant skådespeleri och magnifika dialoger och förbluffades över hur lik Cooper Hoffman var sin far (Philip Seymour), inte bara till utseendet utan även till skådespeleriet. Pizzarullen visade sig vara en lika skruvad som charmig coming of age-rulle som stack ut rejält i den generiska gegga som ofta utgör filmutbudet i dessa dagar och till skillnad från dessa filmer så utnyttjade den dessutom sin långa speltid på ett ypperligt sätt.

(7) Nope
Vi hann knappt slå oss ner i biofåtöljen innan den magnifika ljudbilden drog oss in i en högst oklar värld som vi hade vådligt svårt att värja oss mot. Vi häpnade över vilken vansinnigt snygg film Jordan Peele hade lyckats snida till. Stämningen som långsamt byggdes upp för att sedan riva upp en orkan av mindfuckery som slet oss i stycken, spottade ut oss vimmelkantiga bara för att sedan suga in oss igen, rätt in i dess våldsamma vortex. Där låg vi sedan och hade det ömsom gott, ömsom svårt. Det var så många tvära kast att vi tappat räkningen när finalen kom och hade han bara lyckats knyta ihop säcken i slutet så hade Nope seglat ännu högre upp i listan. Oavsett vad så var vi i alla fall rörande överens om att det här var en välbehövlig frisk fläkt i genren och Peele bevisade än en gång att vi behöver regissörer som tänker utanför boxen och ständigt överraskar en alltmer kräsen publik med något nytt.

(6) Bones and All
Call Me by Your Name-regissören Luca Guadagninos kannibaldrama liknade ingenting annat vi sett i år. En oemotståndlig berättelse som vägrade lämna våra tankar. Dessutom var den både vrålsnygg och välspelad och serverade ett av årets vassaste soundtrack. En coming-of-age-story som var både vacker och innerlig och som publik bjöds vi på både blodiga köttben och ungdomlig kärlek. Det var hjärta och smärta om vartannat när de unga människoätarna och tillika turturduvorna, briljant spelade av Taylor Russel och Timothée Chalamet gav sig ut på en roadtrip kantad av kadaver. Bones and All var en lika unik som fängslande film om utanförskap och ensamhet men också sökandet efter en identitet, sitt ursprung och att bli accepterad för den man är. Att lyckas varva en så här vacker romans med brutal slakt utan att det blir pajigt är det sannerligen inte alla som behärskar men Guadagnino visade med all tydlighet varför han är en av vår tids mest intressanta regissörer. 

(5) På västfronten intet nytt
Edward Berger påkostade Netflix-epos baserad på den ikoniska bästsäljaren skriven av Erich Maria Remarque var inte perfekt. Det fanns delar som kändes sega och andra delar som adderats och som inte fanns med i bokförlagan, som vi gärna hade kunnat vara utan. Men den var bra. Riktigt bra, ändå. På det sättet som krigets fasor porträtteras här och på det sätt som första världskrigets makabra dödstal driver berättandet framåt fick oss att sitta som klistrade framför TV:n. Ungdomlig oskyldighet, lojalitet, patriotism, uppoffring och plikt vävdes ihop till en historia dränkt i tonalt mörker och väldigt bra skådespeleri.

(4) Avatar: The Way of Water
Trots coronaprognoserna visade biografkulturen sig vara långt ifrån dödsdömd och teknikinnovatören James Cameron var i år frontmannen som motbevisade domedagsprofeterna. Med uppföljaren till rekordtagaren Avatar valde regissören att finslipa allt som gjorde föregångaren så framgångsrik och resultatet visade sig vara den kanske mest bländande blockbuster-produktionen vi någonsin har bevittnat. Vi var direkt lamslagna av hur långt CGI-tekniken har kommit och den sista actionspäckade akten var ett makalöst exempel på regissörens passionerade vansinne, men det var också de mer fridfulla undervattenscenerna som fångade oss i sin närmast dokumentära filmmagi. Tre timmar kändes som 30 minuter när vi följde datoranimerade figurer som kändes mer äkta än de verkliga skådespelarna och det hela var så mäktigt att vi ständigt sveptes med i Camerons turkosa vågor. Marcus kom ut från 3D-visningen av The Way of Water helt rödögd av gråt efter att ännu en gång ha bevittnat Camerons berättarskicklighet och är en vidunderlig upplevelse som vi definitivt kommer att se många fler gånger på största möjliga duk. 

(3) Everything Everywhere All At Once
Bland alla CGI-geggiga superhjältefilmer som beblandat sig med multiverse-vansinnet fanns det en räddare bland skräpet - en härligt utflippad sådan. Everything Everywhere All At Once hette ett av årets mest uppfriskande filmer, som med en god dos humor och en stor nypa kreativitet skapade ett färgsprakande indie-äventyr om den osannolika sannolikheten som uppstod när en utbränd medelålderskvinna plötsligt fick tillgång till alternativa världar och som för en helgalen dag blev mänsklighetens sista hopp mot en ostoppbar nihilistiskt kraft. Vi blev så överraskade av filmens genuina hjärta att vi exempelvis kunde bli tårögda av en scen där två helt stillastående stenar filosoferar om livets mening och den fenomenala kung fu-duon Michelle Yeoh och Ke Huy Quan tog i från tårna för att leverera verkliga, trovärdiga människor i fullständigt absurda världar som dominerades av korvfingrar, sjungande tvättbjörnar och buttplugs. EEAAO var och förblir en söt, rolig, intelligent, uppfinningsrik, skruvad, existentiell, ljuvlig och framförallt mänsklig film som hade precis allt och som kommer att ta dig överallt, på en och samma gång. 

(2) Decision to Leave
Park Chan-wook behöver knappast någon introduktion efter att ha välsignat filmälskare med sina blodiga hämndsfilmer, men frågan är om inte den koreanske auteuren har dukat upp sin mest sublima filmbankett hittills med Decision to Leave. Vilken annan regissör som helst hade kunnat ta historien om en mystisk änka och gjort något helt konventionellt av det hela, men i Park Chan-wooks härdade händer blev denna thrillerromans en sensationell smaksensation som rymde så många nyanser, pulser, dofter och smaker att vi blev som besatta av det utsökta bildspråket, den sylbladsvassa klippningen och det delikata soundtracket. Den gnistrande kemin mellan de hungriga huvudrollsinnehavarna var en fräsande fest för alla sinnen och vi var som uppslukade av det sällsamma mysteriet. Park Chan-wooks regi var elektrisk, laddad och lysande. Berättelsen var lekfull, förförisk och frestande. Decision To Leave var en välsmakande noir vi bara inte kunde få nog av och som omöjligt kommer att lämna någon oberörd. 
 

ÅRETS BÄSTA FILM 2022:
(1) Top Gun: Maverick
Tom Cruise och Joseph Kosinskis skandalöst efterlängtade uppföljare till en av 80-talets mest stilbildande, ikoniska filmer fick äntligen luft under vingarna och kunde lyfta efter otaliga förseningar. Och visst tusan var vi nervösa. Vi hade våra tvivel. Det inbyggda föraktet mot gravplundring av gamla varumärken, avdammade actionhjältar i pensionsåldern som inte har någon som helst rätt att med blint dödsförakt kasta sig genom luften i överljudshastighet. Men med 15 miljarder kronor inspelade på bio och ett tajt manus som inte bara gav oss precis lagom dos med nostalgi utan även lyckades både förnya, engagera och bygga vidare på nästan 40 år gamla byggstenar. Att påstå att vi var imponerade är minst sagt en underdrift. För inte i vår vildaste fantasi kunde vi vågat hoppas eller tro hur euforiskt förlösande och snortajt regisserad Mavericks återkomst till flygstolen skulle vara. Vi skrek, jublade och lät oss bli totalt och fullkomligt absorberade i vad som inte bara var årets i särklass bästa film men också en av de främsta actionupplevelser på många, många år. Cruise, Bruckheimer och Kosinski motbevisade alla kritiker och tvivlare. Top Gun: Maverick hade inte bara luft under vingarna, den svävade högt upp i skyn och visade prov på exakt hur man skall konstruera en uppföljare. Mäktigt, omskakande och helt förbaskat underbart.