Åremorden (Netflix)

Jag är ingen större konsument av svenska deckare och har väl inte sedan Roslund/Hellströms Box 21 inte läst i stort sett en enda bok i genren som jag uppskattat. Det mesta är för min del stöpt i en så fasansfullt stelbent mall numer, försvenskat och alldeles för målande på ett vis som tråkar ut mig o det grövsta. Viveca Stens böcker om mord i Åre, byn här intill Östersund där jag delvis växte upp, är inte fullt så illa som jag anser att exempelvis Läckbergs nonsens är - Men det är ändå inte bra. Snaskigt, förutsägbart och snävt sett till premiss och grundläggande motiv, men Åre som inramning fungerar förhållandevis väl i böckerna - trots allt.

Det går inte att säga om Netflix nya storserie, som de köpte loss i samma paket Ronja Rövardotter låg i, som de förvärvade från det ekonomiskt tyngda Viasat och deras produktionsbolag. Här har det mesta av Stens deckare gått förlorat, inklusive delarna som faktiskt gör att det känns som om morden verkligen skett i nordvästra Jämtland, snarare än en platt, nytapetserat standardstudio i Stockholm.

Storyn tar sin början ungefär 20 sidor in i Stens första bok Offermakaren där en nydumpad Stockholmspolis vid namn Hanna Ahlander anländer i Åre via hyrbil för att låna sin syrras kyxiga fjällstuga. Det tar inte mer än en halv dag innan Hannah sprungit in i Årepolisens skickligaste utredare Daniel Lindskog och innan vi som tittare vet ordet av har hon blivit del av den rådande polisutredningen rörande det misstänkta mordet på en ung flicka vars istäckta lik hittats i sittliften vid foten av World Cup-backen VM8. Daniel och Hanna samarbetar nu för att leta ledtrådar, intervjua misstänkta för att i slutändan (förhoppningsvis) hitta mördaren. Offermakaren och dess story sträcker sig över tre episoder av Netflix adaption för att sen hoppa in i boken Dalskuggan, något som förvånande mig o det grövsta när jag kikade igenom serien.

Nog för att man som serieskapare/filmmakare alltid måste klippa ned, koka ihop, kapa bort och effektivisera delar av grundmaterialet när man trimmar en bok till en serie, eller en film, men aldrig tidigare har jag sett en sån slakt av bokförlagan, eller förlagorna, som här. Netflix har kokat ned Offermakaren till en absolut bagatell och därmed skurit bort cirka 80% av boken, med allt vad bakgrundshistoria, motiv, relationer, karaktärsmässigt djup och fungerande dramaturgi heter. Hanna är en karikatyr här. Daniel är en schablon och polisarbetet känns som om det avklaras på en lunchrast, med allt bad det innebär. Ännu värre blir det när Åremorden kastar in mig som tittare i Dalskuggan och fortsätter med detta vildsinta kapande av grundstoryn, något som jag inte kan se som något annat än som rena rama sabotaget.

Utöver detta märks det ju att serieskaparna vare sig brytt sig om att bygga en rättvis Åre-atmosfär eller om att hitta skådespelare med någon slags anknytning till Jämtland. Daniel, som i boken är en utlånad Östersundspolis, född och uppvuxen i min stad, är här en Stockholms-gubbe som känns malplacerad i Åre, utan mössa i -19° och med en dialekt som hör hemma i Snabba Cash säsong två snarare än i något Jämtländskt. Detta gäller samtliga poliser minus Åres polischef som bisarrt nog lyckas prata Umeå-mål i något slags tafatt försök att låta som en Jämte, och det går för egen del inte göra annat än att begrava huvudet i händerna och sucka.

Åre, även om det idag är en annan by än den som jag ofta besökte som ung, har en alldeles särskild atmosfär och urinvånarna där har en särskild ton i hur de pratar och beter sig. Åre är unikt, på flera sätt. Precis som andra delar av Västjämtland (där jag växte upp). Inget av detta finns med i denna serie och känslan som jag hade sett fram emot - en särskild atmosfär i en mörk, avlägsen, snorkall och snötäckt fjällby är inget som existerar och produktionsteamet missar helt målet med den mystik och avlägsenhet som det medför att utreda blodiga mord mitt ute på ett fjäll, tio mil från närmaste sjukhus och i ett klimat som utan rätt kläder och utrustning - dödar. Här hade det enkelt gått försöka hitta någon slags svensk version av atmosfären i Twin Peaks, med timrade stugor och kolsvarta skogar men inget av det finnes med. Faktum är att jag misstänker att 90% av denna serie fi,mats i en Stockholms-studio för att sen klippa in arkivbilder på Järpen-bron (2,4 mil från Åre - förresten) eller toppstugan uppe på Åreskutan.

Skådespeleriet är för det mesta dåligt. Minst dålig är tveklöst Carla Sehn i huvudrollen som Hanna medan exempelvis komikern Pia Johansson bara skämmer ut sig i rollen som den hårdnackade polischefen. Manuset är dåligt skrivet, regin är klen och platt och fotot ser ut att ha lånats från Tre Kronor, med allt vad det innebär. Åremorden är ett antal TV-mord som du definitivt kan klara dig utan.