Arcane (S2)

De inledande fyra minuterna av det första avsnittet i den första säsongen av Netflix animerade mästerverk Arcane: League of Legends står sig fortfarande som något av det allra bästa som gjorts i TV-serieväg. Någonsin. Där vi först får stifta bekantskap med systrarna Vi och Powder som i den ljusröda brandröken från gryningens bombräder i kriget mellan Piltover och Zaun tvingas se sin döda mor liggandes bland liken efter nattens stridigheter. Vi får se hur de unga flickorna tyr sig till varandra i ett ögonblick som naturligtvis skulle komma att definiera deras liv och hur frihetskämpen Vander lyfte upp dem i sin famn och bar dem till säkerhet. Inte ett ord sägs under dessa minuter. Introt i Arcane innehåller 0% dialog och är såklart datoranimerat precis som resten av serien. Trots detta finns det mer känslor och mer mänsklighet i dessa minuter än i hela säsonger av andra, namnstarka, påkostade TV-seriespektakel och det är här som Studio Fortiche och Riot Games briljerade med Arcane, från start till slut.

Säsong ett var mästerligt. Lika gastkramande snyggt rent estetiskt som dramaturgiskt fulländat och proppat med välskrivna, levande karaktärer. Att de skulle lyckas precis lika bra igen, i andra andra säsong, med all den press, stress och prestationsångest som lär följa med en braksuccé som Arcane var och är - kändes på förhand inte särskilt troligt. Men här står vi nu, säsong två ligger uppe på Netflix från och med för ett par timmar sen och det är verkligen exakt lika bra som det alltid varit. Detta, mina damer och herrar - är renodlad TV-magi det, i sin renaste form.

Säsong två dundrar igång exakt där säsong ett slutade. VI tampas med sina inre demoner och med sin tillhörighet medan lillasyster Jinx precis bombat delar av Piltover vars spillror är fyllda av vrede och hat, för att inte tala om en brinnande hämndlystnad. De styrande makterna i det elitistiska Piltover regerar nu mer än någonsin med hjälp av våld. Det radikala möter det brutala i hur de reagerar på Jinx attack mot staden i skyn. Motmedlen förbereds och nu tas hårdhandskarna fram (bokstavligen).

Arcane är dränkt i kontraster och duon Christian Linke och Alex Yee har verkligen gjort ett enastående jobb med att bygga en klassisk story om klasskillnader proppad med karaktär, personlighet, mening och motiv som drar in mig som tittare, och vägrar släppa taget. Den välbärgade molnstaden Piltowers systematiska förtryck mot den lägre medelklassens slumkvarterliknande underjord har i årtionden, regelbundet, resulterat i uppror och revolter. Våld och död, och det är mitt i detta som VI och Powder hamnar, känslomässigt sargade men härdade och tuffa efter den barndom de tvingades genomlida. Övertygelse, lojalitet, förräderi... Arcane har under bådas dessa säsonger kretsat kring de mest Shakespearianska av motiv och tematiskt har det funnits något så klassiskt över Fortiche fantastiska berättande. Så även i säsong två även om svängarna tas ut mer, här.

Utöver Piltovers guldförgyllda elegans och den mörkgröna slummen i Zaun har Fortiche i säsong två stoppat in en del nya manér som representerar det undermedvetna hos vissa av huvudkaraktärerna samt en del rena hallucinationer till följd av alltför långvarig exponering för Hextech-teknologin. Dessa delar av säsong två är animerade med andra stilgrepp och tillhör andra estetiska stilar som surrealism eller minimalism än resten av avsnitten och även om jag kanske inte trodde att det skulle passa in här, fungerar det alldeles utmärkt. Det märks tydligt att Fortiche är mer bekväma med deras direkt otroliga mix mellan 2D-texturer och 3D-modeller i sitt animationsarbete också då framförallt actionpartierna är fler, mer spektakulära och innehåller ännu mer tyngd och kraft. Det råder ingen som helst tvekan att detta fortfarande är den snyggaste 3D-animation med mest hjärta och mänsklighet inbakat, som går att hitta. Här är giganter som Dreamworks, Disney samt Pixar tyvärr helt chanslösa.

Jag skulle verkligen vilja berätta mer om storyn i säsong två. Gå in på djupet om vad som sker, om tematiken och den direkt otroligt minimala mängden exposition som här finnes. Samtidigt vill jag verkligen inte avslöja något för sig som älskade den första omgången och likt jag väntat/längtat i tre års tid efter fortsättningen. Det jag istället vill göra är att dela ut vårt allra högsta betyg till ännu ett animerat mästerverk och helt enkelt uppmuntra er alla till att lägga de dryga fem timmarna som krävs för att kika igenom de nu släppta sex episoderna. För TV blir helt enkelt inte bättre än såhär.