Svenska
Gamereactor
artiklar

Är det dags att skrota betyget?

Efter lipsillarnas evinnerliga bölande i vår Zelda: Tears of the Läsare-recension har Måns nu fått nog...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Enligt den kinesiska månkalendern är vi inne i kaninens år men något har helt klart gått snett i den astrologiska kalibreringen och fel djur har därmed dykt upp. För det är ju uppenbart att det är lipsillens år. Det är tårarnas tidevarv. Gnällbölarnas julafton. Även om det är tydligare än någonsin detta nådens år 2023 så är det dock inget som bara har skett så där. Utvecklingen har sakta men säkert lett fram till detta, i takt med att sociala medier och internet långsamt sänker sina klor allt djupare i mänsklighetens kött och berövar den sin frihet, sitt tänkande och sin ungdom och får oss att kasta både vett och etikett överbord. Det märks i nyheter som inte riktigt är nyheter längre utan snarare åsikter. Det mesta som matas ut är clickbait. Något sorts substanslöst skvaller. En subventionerad online-mobbing, skräddarsydd för att bjuda in till publika kommentarer i affekt och det handlar mer om vad folk har uttryckt på Instagram och Twitter eller slängt ur sig i någon podcast än reella nyheter som faktiskt berör oss dödliga och nyhetsbevakningen kring film och TV är kanske den värsta boven av alla. 

Är det dags att skrota betyget?
"En 9:a i betyg på Zelda: Tears of the Kingdom? Fybubblan så grinig jag blir nu! Alla i världen måste förintas!!!!!"

Vi, vanligt folk som bara vill veta vad som faktiskt är nytt och intressant i filmindustrin får plöja genom drivor av artiklar om vad någon avdankad skådespelare tycker om andras verk eller hur en regissör ser på tweeten som just nu trendar om någon pågående smutskastning. Ofta kring ämnen som har noll nyhetsvärde för gemene man och inte påverkar våra liv överhuvudtaget men ändå gör det eftersom det skrivs på ett sätt som tillåter det att göra just det, påverka våra liv. Vi triggas därmed av en superhjältedräkt som har fått nytt utseende, en skådis som har mage att spruta in botox i sin egen kropp, en namnändring i ett manus - överhuvudtaget upphovsmän som ändrar i sina egna verk utan att först fråga om lov.

Visst finns det fortfarande riktig journalistik men den måste numera sökas upp och ration är väl att det går att hitta en intressant nyhet bland 300 ungefär men även synen på recensioner har förändrats och jag har tidigare varit inne på urholkandet av recensioner och betygssystem i samband med fenomenet review bombing men också hur serier numera betygsätts (högt och lågt) i sin helhet när bara ett avsnitt har sänts. Siffran i slutet blir mer och mer obsolet och betyder snart ingenting alls. Det är bara att titta på det purfärska Zelda, med den mycket passande titeln Tears of the Kingdom. Redan nu heter det att grafiken är för dålig och spelet är därmed värt lägsta möjliga betyg men också att det har fått alldeles för stora lovord och att recensionen då är köpt när det fått ett maxbetyg. Hur skall man kunna lita på någon siffra? 

Detta är en annons:

Det sägs ofta att pandemin med social isolering har bidragit till ett hårdare online-klimat men för egen del är det här inget fenomen som plötsligt slagit ner som en blixt från klar himmel utan det är en trend jag märkte av redan innan jag började skriva för Gamereactor och långt före recensionsbombning ens var en grej. Jag upptäckte hur mina recensioner mer och mer började kokas ner till enbart en siffra och hur denna siffra sedan kom att utgöra hela sanningen. Att Metacritic var lika med ett universellt facit. "På Metacritic är betyget (X) så din recension är ju fel!" Det fanns därmed inget intresse av att läsa texten för att ta reda på vad siffran i slutet egentligen symboliserar.

Är det dags att skrota betyget?
"Nån gillar Hogwarts Legacy och har delat ut betyget 8/10 även om författaren bakom böckerna som spelet baserats på anser att endast kvinnor kan föda barn!??!! Nu bryter jag ihop!!!!"

Det som också blev väldigt tydligt var att många i själva verket inte brydde sig särskilt mycket om betyget för egen del utan använde det som argumentationsverktyg, för att antingen ha något att rasa över, som "Du är dum i huvudet. Det där betyget stämmer inte!" alternativt trycka det i ansiktet på andra i kommentarsfältet. "Se, det fick en (X) det var ju det jag sa. Jag hade rätt!" Gärna i samband med stämningshöjande ord som agenda, ad hominem, halmgubbe och woke. Det var som att läsa samma kommentar om och om igen, trots att de var skrivna av olika personer och vid olika tillfällen. Eftersom det vid den tiden uteslutande rörde sig om förhandsvisningar på bio så hade förstås ingen utan pressbricka sett de aktuella filmerna, som hade premiär någonstans mellan tre dagar och en vecka efter publicerad recension. Man kan förstås få tycka till ändå och spekulera för fullt, det är trots allt en av våra allra viktigaste rättigheter men jag kommer alltid att vara av åsikten att man enbart kan påstå något när man har själv de facto har upplevt det man hävdar. Lite som att man inte kan säga att sniglar smakar svinäckligt om man inte har provat först. Man kan tro att det är så men man kan förstås inte veta.  

Men det är naturligtvis upp till var och en om man vill läsa texten i en recension eller bara se ett betyg, så länge man är införstådd med att vem som helst kan krita ner en siffra. Att motivera siffran med ord är däremot något helt annat. Då krävs det lite jobb och förr var betyget summan av något större. En logisk avslutning på recensionen man läste i en fysisk tidning uppifrån och ned och siffran blev därmed relevant på ett helt annat sätt än i dag. Nu är det i stället ofta både det första och det sista man läser i en recension. Vem vet, kanske till och med Chefredaktör Hegevalls vid det här laget legendariska Bloodborne-recension, där det var smärtsamt uppenbart att många bara sett sjuan och självantänt på två röda hade kommit undan den offentliga blästringsburen om siffran utelämnats. Det går förstås endast att spekulera i men att sifferkrigandet blir värre år för år är såklart en trist utveckling som med stor sannolikhet bottnar i mängden information som inte bara skall absorberas av den enskilda individen utan också lockar till någon form av interaktion. Och då menar jag inte bara att det i dag finns ett överflöd av recensioner på alla tänkbara plattformar i stället för ett urval skrivna av journalister utan det är också allt annat man måste ta in från dagens övermättade och överhettade mediasamhälle, där FOMO hänger som ett Damoklessvärd över våra huvuden.

Detta är en annons:
Är det dags att skrota betyget?
"Chefredaktör Hegevall ogillar Aliens!? Det är oseriöst, oprofessionellt, otillåtet, olidligt, osannolikt och direkt orimligt!!! Jag tillåter inte hans personliga åsikt!!!!!"

Det finns helt enkelt inte tid att sätta sig ner och läsa en recension när Tiktok ständigt pockar på uppmärksamhet samtidigt som någon Edgelord på YouTube "föreläser" om att mat är dåligt för kroppen. Under tiden, i annan del av världen livesänder en fullvuxen människa på Facebook, och med gråten i halsen förkunnar att han har blivit både ordinärt kränkt och sekundärkränkt över att en barnfilm från anno dazumal, som han förstås från början aldrig någonsin planerat att se har gjorts om. Han avslutar med #worldisfuckd. Vilket han väl i och för sig kanske har rätt i. Nästan sju timmar lägger vi i snitt per dag på internet, två och en halv bara på sociala medier och det är klart att med de siffrorna så blir det inte mycket annat gjort.

Man tänker att man äntligen skall hinna iväg till gymmet men då ringer chefen ilsket på Zoom, mailboxen är överfull och det plingar till på Messenger, Tinder, Instagram. Samtidigt. Telefonen lyser upp som "the 4th of July" så det är klart att man inte har tid att läsa en hel recension, då ligger siffran där lättillgänglig. Men om den inte längre går att lita på, om vi inte längre kan hantera siffran, ja då har den ju spelat ut sin roll. Men behöver det verkligen vara så här? Att vi brinner av när ett betyg inte passar eller smäller av över en åsikt på Twitter. Vi lever trots allt i en tid där utbudet är näst intill oändligt och tiden är begränsad men ändå grämer vi oss över det vi inte har och lägger tiden på människor vi inte känner snarare än oss själva. 

För egen del blev lösningen på betyg-debaclet i alla fall tydlig när jag slutade posta recensioner på min Insta och i stället skrev en kort beskrivande text till en bild, utan siffra. Då blev både stämningen bättre och intresset större. Omgående. Folk fick skapa sig ett eget betyg i huvudet utifrån texten, som alla också hade tid att läsa, och det är förstås svårt att gå upp i atomer över en siffra man satt själv. Kanske är vi där till slut. Vid vägs ände. Kanske har det äntligen blivit dags att skrota betyget. Kanske är det dags att sluta sondmata människor med en färdigpaketerad siffra och motivera läsning i stället.

I tider där vi konsumerar mindre litteratur än någonsin är det kanske precis vad som behövs. "Aaaa men flytta in i en jävla grotta då boomer" säger kanske någon och tja, varför inte? För egen del har jag börjat min kontemplativa resa mot ett nedkopplat liv. Jag läser inte aktivt nyheter sedan ett antal år tillbaka, vägrar att dela clickbait-artiklar och därmed vara en del av problemet och jag har sagt nej till kombinationen samkväm och mobiltelefoner hemma, till både glädje och förtret. Mina sociala medier skall bli kyrkogårdar och en vacker dag har jag stängt ner helt. Utan förvarning. Då kommer jag att skriva mina recensioner med fjäderpenna och skicka dem till Östersund med brevduva. Med eller utan siffra återstår väl att se. Om nu inte en AI skriver allt vid det laget förstås, då är problemet löst för vem skall vi bli arga på då, när vi inte håller med? Var skall vi gråta ut? Vi kan väl ändå inte skälla ut en artificiell intelligens? Då har The Simpsons förutspått framtiden igen för då är vi verkligen framme vid scenariot där den arga farbrorn står och skäller på molnen. 

Är det dags att skrota betyget? Och handen på hjärtat, läser du recensionen eller kollar du bara in siffran?



Loading next content