Apidya' Special (Nintendo Switch)

Det finns en alldeles särskild sorts magi som uppenbarar sig när du får chansen att återvända till en era som ligger bortom det egna minnet. Att känna doften av ett mörkt pojkrum fyllt av Amiga 500-disketter och sprakande CRT-skärmar, trots att den egna erfarenheten av originalet är minimal, är en fascinerande känsla. Det är precis den här typen av kollektiv, digital nostalgi som utvecklarna bakom Apidya Special har siktat på. De vill sälja en tidsmaskin till oss. Jag köper biljetten, sätter mig tillrätta och låter mig gärna svepas med.

För den som behöver en snabb historielektion: originalet från Kaiko släpptes 1992 till Amiga och bar på en ganska speciell japansk estetik. Titelskärmen kallade det dessutom Apidya II, trots att det inte fanns något tidigare spel. Det var en del av spelets lek med den japanska spelkulturen. Nu har denna säregna insektssaga tagit sig hela vägen till Nintendo Switch, i form av en remake som är byggd från grunden i 24-bitars pixelgrafik snarare än en simpel emulering.

Det första som slår mig, och som får mig att förstå varför Apidya har levt kvar i många Amiga-spelares minnen, är musikarrangemanget. Chris Hülsbecks legendariska soundtrack är en ren och skär fröjd. Det är melodisk, progressiv Amiga-synth av absolut högsta klass. Mitt i denna ljudmässiga eufori kan jag inte låta bli att rynka på pannan och skratta högt. Varför i hela friden tyckte ett tyskt utvecklarteam 1992 att det var en bra idé att lägga in en brutalt överdriven, stereotypisk röst i spelets intro? Fanns den i originalet? Det är ett tidstypiskt designval som åldrats med en sällsam mix av charm och ren förvirring. Det sätter onekligen tonen för vad som komma skall. Den nya versionen går dessutom tillbaka till studion med Hülsbeck, som bidragit med nya studioarrangemang av det klassiska soundtracket.

Det här äventyret har faktiskt en konkret handling som motiverar allt skjutande. Det är en oväntat tragisk och mörk historia för att handla om insekter. Spelaren får följa Ikuro, vars fru Yuri har blivit förgiftad av den ondskefulle trollkarlen Hexaae. För att rädda sin älskade förvandlar Ikuro sig till en insekt och ger sig in i Hexaaes rike på jakt efter ett motgift. Det ger den annars färgglada pixelfesten en skön, dramatisk nittiotalsnerv.

När insekten väl lyfter står spelbarheten i centrum, och upplevelsen kan bäst beskrivas som ett klassiskt Gradius fast i insektstema. Det strategiska vapensystemet bygger på att samla blommor för att flytta en markör längs en arsenalbar i skärmens nederkant. Detta tvingar mig till ständiga taktiska beslut. Ska de första uppgraderingarna aktiveras omedelbart för en snabbare och starkare beväpning, eller är det bättre att spara till något kraftfullare? För mig var detta något jag fick reda på efter allt för lång speltid. Tack vare att kontrollen i spelet är skarp och bra kunde jag kämpa mig igenom banorna bra länge utan denna lyx i vapenform. Att styra vår bevingade hämnare känns responsivt och precisionskrävande, vilket passar genren utmärkt.

Originalet var känt för sin höga svårighetsgrad, fast Special har fått moderna alternativ som gör tröskeln betydligt lägre. Det gör att fler kan hitta en nivå som passar utan att själva grundidén behöver försvinna. Det finns också gott om innehåll för den som vill nöta sina färdigheter. Fem tematiskt olika världar, upp till fem nivåer per värld, 20 unika bossar, dolda specialbanor och slumpmässiga händelser som Night Mode ger mer variation än jag först hade väntat mig. Dessutom finns lokal co-op för två spelare, där den andra spelaren får kontroll över en egen beväpnad följeslagare.

Det jag uppskattar allra mest med denna Special-utgåva är den enorma vördnad som visas ursprungsmaterialet. Det visuella resultatet pressar sig långt förbi vad Amigans gamla hårdvara kunde åstadkomma, samtidigt som det aldrig tappar känslan från originalet. Widescreen, nya parallaxeffekter och modern pixelgrafik gör miljöerna betydligt mer levande. Samtidigt kan jag när som helst växla över till 4:3-läget och dessutom lägga på CRT-effekter med scanlines och fosforglöd. Det är en fantastisk funktion för den som vill komma närmare känslan från 1992.

Vid en första anblick kan det vara lätt att avfärda detta som en kortlivad historia, vilket genren till sin natur ofta är. Apidya Special bjuder på betydligt mer än jag hade förväntat mig. De fem världarna, bossarna, specialbanorna och de alternativa händelserna ger anledning att återvända, särskilt när spelets grundläggande loop bygger på att lära sig fiendemönster, förbättra sina reaktioner och hitta rätt tillfällen att använda sina uppgraderingar. Det enda lilla irritationsmomentet är att vissa miljöer stundtals blir aningen svårlästa, då gröna fiender kan kamoufleras bland växtligheten.

Slutprodukten stannar vid att vara ett bra spel, snarare än ett mästerverk. I ett modernt sammanhang är detta dock en av dess största styrkor. Spelet kräver inte åttio timmar av ditt liv, inget säsongspass och inga mikrotransaktioner. Det kräver dina reflexer, din kärlek till arkad-eran och viljan att rädda Yuri från den onde Hexaae.

Apidya Special är en kärleksfull blick i backspegeln. Det är inte helt perfekt och vissa delar känns fortfarande tydligt förankrade i en annan tid, fast det lyckas med konststycket att väcka en stark längtan till en svunnen spelera. För mig, som inte har samma personliga relation till originalet som många Amiga-spelare, är det kanske det finaste betyget. Jag fick aldrig uppleva Apidya 1992. Nu har jag åtminstone fått chansen att förstå varför andra minns tillbaka glatt med sådan kärlek för detta tysktillverkade japanskinspirerade spel.