Svenska
Gamereactor
artiklar
The Last of Us: Part II

Älskar, Älskar inte: The Last of Us: Part II

I vår nya artikelserie ställer vi åsikterna emot varandra, vem älskar och vem älskar inte? Först ut har vi Marie och André som möts i ringen om The Last of Us: Part II...

Prenumerera på vårt nyhetsbrev här

* Obligatoriskt att fylla i
HQ

Vi här på redaktionen älskar spel. Och konstigt skulle det ju vara annars, eftersom vi lägger kopiösa timmar med att just spela och sedan skriva om det. Spelen tar upp en stor del av våra liv, ibland på gott och ibland på ont. För varje bra spel där ute så finns det tio dåliga. Sen finns de där spelen som vi fastnar för, de som vi skulle kunna spela varje vaken timma och det är spelen vi älskar. Men smaken är som baken, delad och spelet jag älskar sitter det en annan nisse på redaktionen och hatar till den innersta kärnan eller kanske bara kämpar med att se storheten bakom.

Det faller kanske honom inte i smaken det minsta och det skapar ibland heta diskussioner oss emellan. I denna nya artikelserie kör vi emot varandra, en av oss bedyrar sin kärlek, den andra varför han/hon inte älskar. Först ut är det jag Majsan i ena ringhörnan och jag har valt ett spel som ligger mig varmt till hjärtat och som är lite av en åsiktsskiljare. I andra ringhörnan står André och gör det vår Mackan annars gör bäst, hatar. Låt åsikterna regna!

Jag älskar The Last of Us: Part II (Marie)
Få spel kan jag säga att jag verkligen älskar. Jag gillar många spel, men just älska är ett tungt ord som man sparar till de få. De som är fulländade. Min kärlek började närmare bestämt redan sju år innan detta spel hade sin release, nämligen när första spelet The Last of Us släpptes och jag fick bekanta mig med Joel och Ellie. Det blev en himlastormande förälskelse som faktiskt består än idag och jag spelar om det några gånger varje år för att få njuta av dynamiken mellan den barske storhjärtade Joel och den nyfikna Ellie med skinn på näsan. Jag hade aldrig tidigare spelat ett spel som fick mig att känna så som jag faktiskt gjorde under handlingens gång, att jag faktiskt brydde mig på riktigt hur det skulle gå för våra ihop parade kompanjoner i kris.

The Last of Us: Part II
Det gäller att hålla sig på tårna när man är i underläge
Detta är en annons:

Trots att fegisen i mig ibland tyckte det var jobbigt att krypa runt i en värld med Clickers och smittade som jagade ikapp en som om de provade ut för en OS-final i sprint så fick storyn mig att fortsätta och till slut få se eftertexterna som lämnade mig med en hunger för en efterföljare och aldrig hade längtan för just en efterföljare varit större än då. Och vänta fick jag vackert göra, för Naughty Dog tog sju hela år på sig med att utveckla nästa del. Och det är vid stunder som detta som jag aldrig ifrågasätter varför jag personligen favoriserar Playstation som min nummer ett konsol, Sony har trots allt de bästa konsolexklusiva spelserierna enligt mig med titlar som The Last of Us, Uncharted och God of War. Och min väntan gjorde mig inte det minsta besviken, för ojoj, vilket spel jag fick.

The Last of Us: Part II
Ellie och Joel, två mycket älskade spelkaraktärer

De äldre versionerna av Ellie och Joel stirrade tillbaka på mig när jag började mitt äventyr. Deras tidigare resa hade lämnat sina spår på deras ansikten som ett facit, förlusten av de vänner de mist på vägen och de ohyggliga saker de gått igenom för att överleva. Det finns mycket att älska med spelet. Vi kan ju börja med den perfekta och förlåtande styrningen som är i spelet. Om jag så ska smyga tyst för att inte bli upptäckt av blinda Clickers med superhörsel eller om jag ska slakta allt jag ser med mina mer högsmällande vapen så flyter allt otroligt lätt och följsamt. Dör man får man faktiskt skylla sig själv och sin egen dumhet. Med en vapenarsenal som skulle göra Lara Croft avundsjuk, eller Lara Craaft som Jenny kallar henne så självklart tyskt kan man ju inte heller klaga på.

The Last of Us: Part II
Misstänker att mitt sovrum hade sett ut så här om jag inte storstädar en gång i veckan.
Detta är en annons:

En tung hagelbrakare som gör ett hål i det den träffar större än en ladugårdsdörr eller en tyst träffsäker pil i bakhuvudet. Grafiken är en fröjd för ögonen, från karaktärernas ansiktsgrimaser till hår som leker i vinden. Den otroliga variationen i platser man besöker är även den helt underbar. Om du så smyger runt i pittoreska villakvarter, nergångna lägenhetskomplex, läskiga sjukhus eller bara utforskar ett gammalt museum. Från hästryggen ute i ödemarken eller på en stor fotbollsstadium till The Space Needle. Fiendebiblioteket är också förträffande vackert. Först har vi då de simpla infekterade som bara i sig är dödliga till tusen. Som om inte de vore nog så har vi även Clickers som nog är den perfekta fienden. Men vem kan glömma Shamblers som spyr ur sig dödlig gas och nästan är lika sexiga som sina kompisar Bloaters som också har en förkärlek att kasta  äcklig dödlig gas på oss.

The Last of Us: Part II
Efter maniskt spelande i Red Dead Redemption 2 och sträcktittande på Yellowstone trivs jag bäst på hästryggen.

Men i slutändan är det ändå de mänskliga fienderna som är de värsta, för de andra är trots allt bara monster. De verkliga monstren i spelet är de som ser ut som du och jag, och så är det väl i verkliga livet. De som dödar för nöjes skull och för profit. Och de har verkligen fångat mänsklighetens ruttna sida med till exempel The Rattlers som är slavhandlare och även The Serphites som är någon slags religiös smygargrupp som älskar sina yxor nästan lika mycket som sina pilbågar. Men det som gör detta spelet så fruktansvärt bra är karaktärerna och storyn, för wow vilken story vi blev serverade. Om vi börjar med karaktärerna så är det sällan man möter sådana minnesvärda karaktärer. Joel talar ju för sig själv. Stark och trygg som en klippa, lågmäld och någon man älskade från första stund. Ellie, den vassa, lite kaxiga som drivs av en överlevarinstinkt och sin kärlek till just Joel. På andra sidan har vi då Abby. Denna steroidpumpade tuffa brud som såg ut att kunna äta min älskade Ellie till frukost och peta tänderna med hennes ben efteråt. Oj, vad jag hatade henne i början, för hur kunde man annat. Sen växte historien fram och Naughty Dog var finurliga i sitt berättande.

The Last of Us: Part II
Hur många gånger i rad kan man lyssna på Future Days på Spotify utan att verka som ett weirdo? Frågar åt en vän.

Vi fick spela bägge sidorna, uppleva varje handling från två håll och jag kan inte minnas att jag fått göra det innan i något annat spel. Hunden jag i smyg satte en pil igenom huvudet på när jag spelade som Ellie hade plötsligt en glad viftande svans och en blöt nos när jag spelade som Abby och hade ett namn som passade den stora fluffiga jycken, Bear, som älskade att hämta sin röda boll vilket fick mitt samvete att skrika av ångest. Kvinnan som i smyg är lyckligt gravid mitt i all elände ligger plötsligt död under min kniv. Man vill till slut inte se och leva med de man vet senare kommer få bli ett offer för Ellies hämnd, det gör för ont när de plötsligt får ett namn, ett ansikte och en historia. När de blir mänskliga med alla de rädslor, ångest och känslor som vi som människor bär på och som styr vårt handlande.

The Last of Us: Part II
När någon vill använda en som vedkubbe gäller det att ha pickadollen nära.

Storyn i sig kan man välja att ta för vad den är, för utan vissa händelser i spelet skulle just denna historia inte kunna utspela sig. Eller så kan man hata den för att den blir en slutstation för en älskad karaktär. Jag valde det första, jag valde att se bensinen som den var. Bensinen som blev en rännil av eld som slutade i en hel eldsvåda. Som eldade på hatet, som drev Ellie och Abby längre än vad de egentligen borde gått. Eller var det längre? Storyn väcker ju även frågor i en själv. Vad hade man själv gjort om den som dödat alla man älskat plötsligt trillat in i ens famn av misstag? Hade man låtit honom glatt gå? Eller hade man låtit hatet och ilskan ta fram det värsta ur en? För det var trots allt det som hände för både Ellie och Abby även om många spelare inte kunde se det, förblindade av sin ilska av en förlust på en älskad karaktär. Men jag älskade även de hemska stunderna i spelet, för de väckte en sån rad av känslor som man egentligen inte borde känna av "bara" ett spel. Jag kan ärligt säga att jag lipade som ett barn under en del av detta spel. Jag rasade och ville inget annat än vidare i spelet för att få uppleva att ge banemannen det slut hon förtjänade.

The Last of Us: Part II
Kvinnan som får mig att se ut som den klenaste i världen, Abby.

Men ju längre spelet pågick så önskade man att de bara skulle sluta. Att de skulle förstå att i jakten på hämnd så skulle de missta allt de håller kärt. Och även sig själva. Den sista mänskliga biten som fanns kvar. För mig är detta verkligen ett perfekt spel. Ett spel som engagerar. Ett spel som väcker känslor, på gott och ont. Och visst hade det känts bättre i hjärtat om alla fått leva, men då hade vi antagligen bara fått mer av The Last of Us Part 1. Detta spel tog oss ut på otrampad jord och den fick oss att känna ett känsloband som heter duga. Naughty Dog tog ett stort riskfyllt beslut när de skrev denna story men jag skulle aldrig velat missa denna resa. En resa som började med vänskap, sorg och som sedan accelererade med ren brinnande hämnd och som slutade i något som ändå måste kallas försoning. En viktig lärdom.

Jag älskar inte The Last of Us: Part II (André)
Det fanns ett citat som flöt omkring under den långa The Last of Us: Part II-kontroversen, som ofta överskuggades av de värsta pajkastningarna. "Spelet är en historia om rätt och fel som berättas av människor som tror att de alltid har rätt". Jag vet inte exakt var den kommer ifrån, men varje gång Naughty Dogs uppmärksammade uppföljare nämns är det precis det jag tänker på: Part 2 är en spretig historia som tar till billiga chockmedel för att kompensera för bristen på en stark dramaturgi. Citatet kommer också att vara en evig påminnelse om hur frustrerande platt spelnarrativet var och hur naivt det var av spelutvecklarna att förvänta sig något annat än stark besvikelse från sina trogna fans. 

The Last of Us: Part II
En av många otroliga platser att utforska.

Det var ju såklart tanken av den ultimata edgelorden Neil Druckmann: att provocera, att skapa hätsk debatt, rycka undan mattan under spelarna, låta folk slita sönder varandra medan Druckmann smeker sig själv i ren och skär självbelåtenhet. Att utmana är ju grundförutsättningen för en riktigt nyanserad och spännande berättelse. Problemet är att Druckmanns eländiga hämndturné varken var det ena eller andra. Det var ett narrativ som forcerade in ett annat perspektiv på ett så illasittande sätt att åtminstone hälften av spelet var mestadels en plåga att ta sig igenom. 

The Last of Us: Part II
Hurser du på kontroversen och mången gamers genuina hat mot The Last of Us: Part II?

Spelmässigt är det såklart strålande och finslipat, men många gånger zonade jag bort från det tjatiga premissen om hur fel våld är som lösning på världens problem - trots att det faktiskt är lösningen på den spelvärldens problem. För att vara en historia om förlåtelsens kraft och våldcirkelns eviga förbannelse känns historien ovanligt manipulativ och klyschig, där liknande revanch-rullar har berättat exakt samma sak på mycket bättre vis. Part 2 är högtravande melodrama som hade kunnat fixas med tajtare berättande och som blev tunnare och tunnare ju längre köttandet pågick. Det var alldeles för hoppigt, rörigt och spretigt för att verkligen njuta av Druckmanns misärporr.  

The Last of Us: Part II
Myspys med spelet som filmredaktör Lamartine avskyr.

Det är ingen hemlighet att jag ogillade Abby. Allt som hade med denna muskelknutte att göra störde mig och tråkade ut mig. Jag förstår hela poängen med att sätta sig i någon annans skor för att förstå det där hatet som sjöd hos henne, men att spela som henne genom halva spelet var ett tålamodstest likt ingenting annat och som karaktär störde det mig hur forcerat och poänglöst hennes perspektiv var. Jag hatade hennes hemska "vänner", hennes zebraräddande Jesusfarsa och de där sekt-barnen som jag aldrig kunde få någon emotionell koppling till. Särskilt hatade jag den där dumma hunden som Ellie mördar, som först blir en söt oskyldig varelse i Abbys perspektiv för att verkligen köra det i spelarens ansikte: DU ÄR ETT MONSTER!! Snälla... det är svårt att känna någon som helst skuld när man redan har mördat sig genom en tredjedel av USA:s befolkning för att få tag på en förövare som man inte ens får döda för att spelutvecklarna vill stå över den ambiguitet och subtiliteten som ju gjorde föregångaren så magisk. 

The Last of Us: Part II
Att gömma sig är något man blir riktigt bra på i detta spelet.

Part 2 väckte inga djupsökande frågor hos mig, annat än "när ska spelet ta slut för att få slut på mitt lidande" och "hur mycket älskar Druckmann egentligen lukten av sina egna fisar"? Att spelarens offer ber för sina liv innan de får en kniv i hjärnan är mer av en fin touch än något som bakas in i spelets försoningstematik, för som spelare kände jag att storyn pågick alldeles för länge för att spela några känslosträngar och det tog alldeles för lång tid att lära känna Joel igen - den älskade karaktären som dör så tidigt in i spelet att man inte ens hinner registrera hans död. Jag vill älska The Last of Us: Part 2, men trots budskapet om förlåtelsens kraft har jag svårt att förlåta hur ett av världens bästa spel följdes upp av ett sådant desorienterat drama. 

Relaterade texter

The Last of Us: Part IIScore

The Last of Us: Part II

RECENSION. Skrivet av Petter Hegevall

Sju år efter det första spelet är Ellie och Joel tillbaka för att göra chefredaktör Hegevall gråtmild och förstummad, igen. Detta är vår recension av tidernas mest vågade uppföljare...



Loading next content