Älskar, älskar inte: Senuas Saga: Hellblade II

Jag älskar inte Senuas Saga: Hellblade II (Niclas Wallin)
Låt mig bara få börja med att säga att jag tycker att Hellblade: Senuas Saga 2 är helt fantastiskt rent tekniskt. Visuellt är det verkligen en fröjd för ögat och den grafiken är det inte många som rår på just nu. Det är flera gånger under min genomspelning då hakan närapå slår i marken och jag fick ofta stanna till lite och verkligen ta in alltsammans. Jag hyllar såklart det som hyllas bör och det är inget snack om att Ninja Theory är mästare på den punkten och även ljudet är ju inget annat än fenomenalt, det är såpass att det mot slutet nästan känns som att rösterna är helt i ens eget huvud till den grad att det närapå är obehagligt.

Men där slutar tyvärr hyllningarna från mitt håll, för mycket mer än just den vansinnigt snygga grafiken erbjuder inte Hellblade: Senuas Saga II i mitt tycke. Precis som i den också väldigt snygga ettan så händer det ju inte så värst mycket på de dryga fem timmar min genomspelning tog. Det är förstås en och annan batalj som ska utkämpas men jag kan inte direkt påstå att jag fick kämpa nämnvärt med någon av dem och någon stor variation finns inte heller. I mångt och mycket så påminner det ganska mycket om ettan som jag ändå måste säga att jag gillade något mer, kanske för att det då kändes mer nytt, fräscht och unikt. Tvåan känns mest som upprepning fast i en snyggare kostym.

Med en utvecklingstid på över fem år så hade jag verkligen förväntat mig mycket mer än vad vi fick. Fem timmars speltid är verkligen inte mycket och det gör det heller inte bättre att det många gånger känns alldeles för självspelande. Det är en så otroligt vacker värld som Ninja Theory byggt upp här och det hade varit fantastiskt rolig att utforska denna mera men den möjligheten är nästintill obefintlig. Jag kan inte hjälpa att känna att det är synd på ett spel med sån otrolig potential och för att vara ett storydrivet spel så tycker jag ändå inte att vi får så värst mycket av den varan heller.

Sen behöver vi också prata lite om pusslen som vi stöter på längs vägen. I första spelet var de aldrig särskilt svåra men kändes ändå till viss del innovativa, det tycker jag inte att de är alls på samma vis här i tvåan. I ett spel där det dessutom redan är ganska lågt tempo och kort speltid så känns pusslen här mer som något man stoppat in för att dra ut på det hela något och de tillför enligt mig inte mycket utan känns hela tiden mest som farthinder.

Nej, jag kan inte påstå att jag älskar Hellblade II, tyvärr. Jag ville verkligen och jag hoppades på att bli golvad men jag tycker inte att det är så mycket som förbättrats sen ettan och i vissa fall har man även tagit något steg tillbaka. Det känns tyvärr mer som en grafikdemonstration än något annat och känslan är att det skett på bekostnad av gameplay. Det är vansinnigt vackert men det blir tyvärr aldrig särskilt roligt eller engagerande.

Jag älskar Senua's Saga: Hellblade II (Patrik Severin)
Att hävda att uppföljaren till Hellblade: Senua's Sacrifice var lite av en vattendelare för många är förmodligen ingen kontroversiell åsikt. Jag tyckte att föregångaren var unik och genomgående väldigt välgjord. Det fanns svagheter i både stridssystem och tempo men det kunde jag förlåta. Att följa Senuas resa för att hämta hem Dillions (sin älskares) själ från Hel var kanske det årets mest unika upplevelse. Äventyret var så pass annorlunda mot det vi brukar mötas av varje år, att det var svårt att inte bli uppslukad av upplevelsen.

I tvåan är vår protagonist tillbaka och jag tycker att det är ett starkare spel i grunden. Ljudbilden är avsevärt förbättrad och grafiken är bortom denna värld. Det är förmodligen det snyggaste spelet på marknaden idag. Både bild och animationer imponerar och det märks att Ninja Theory tagit i från tårna. Det passar perfekt med berättelsen. Denna gång ska vi frita vårt folk och hamnar på Island. Premissen är mindre personlig än i föregångaren men ändå mer intressant på grund av mötena med fler levande människor. Balansgången mellan att höra röster, hallucinera och hur karaktärerna reagerar mot Senua ger det hela mer tyngd. Jag hade svårt att sluta spela och ville hela tiden veta hur det skulle sluta.

Jag är väldigt förtjust i inramningen med de mytologiska undertonerna och hur Ninja Theory så fint väver in den nordiska mytologin i berättelsen. Vi vet aldrig riktigt om det Senua ser eller hör är på riktigt. Vi kan bara utgå från att mycket sker i hennes huvud. Det finns ett mått av obehag att ha hörlurar på sig och försöka sätta sig in i hennes situation. Tvåan lyckas på ett bättre sätt än ettan med just detta. Även om överraskningen av detta audiovisuella grepp är borta i tvåan, är det betydligt mer närvarande. Det är fortfarande svårt att hitta något annat som detta i spelvärlden idag. En av anledningarna till att jag älskar detta inslag beror inte bara på att det är unikt. Utan också på grund av att det skänker så otroligt mycket stämning, nervositet och oberäknelighet till berättelsen.

Spelmässigt liknar det ettan på nästan alla punkter. Det är en linjär upplevelse som inte är för lång eller kort. Det finns mer variation i stridssystemet och jag tycker att berättelsen är mer intressant denna gång. Med tanke på att jag älskar det första spelet är det svårt att inte älska uppföljaren. En svaghet jag vill delge med båda titlarna är att vi är väldigt styrda i denna berättelse. Tänk om du faktiskt kunde göra egna val. Rösterna och hallucinationerna skulle kunna vara ett grepp för att vilseleda eller guida dig. Jag tror att det skulle vara ett sätt att foga samman de audiovisuella inslagen med de interaktiva på ett vackert sätt. Konsekvenserna av dina val skulle kunna leda till intressanta situationer och vändningar i berättelsen.

Jag kan inte komma bort från att uppföljaren är något högst unikt i spelvärlden, precis som sin föregångare. Det är svårt att överskatta behovet av att utmana fler sinnen hos spelaren. Det har vi blandningen av ljud och bild att tacka för. Serien vrider på detta och skapar en osäkerhet hos spelaren om vad som är sant och falskt. Styrkan med detta är att det får dig och mig att fundera. Jag är i slutändan väldigt nöjd med vad tvåan har erbjudit mig. Det är av den anledningen jag sållar mig till skaran av människor som älskar Senua's Saga: Hellblade II.