Älskar, Älskar inte: Assassin's Creed: Valhalla

Tidigare delar ur denna artikelserie:
Cyberpunk 2077
Days Gone
The Last of Us: Part II

Jag älskar Assassin's Creed Valhalla (Conny)
"Nog finns det mål och mening i vår färd - men det är vägen, som är mödan värd." Karin Boye visste vad hon snackade om. För mig har alltid resor mellan destinationer varit något fantastiskt, så medan andra fnyser åt transportsträckor och tomma ytor så välkomnar jag dem. För det är ju så det ser ut även i verkligheten, oändliga vägar och enorma skogar. Stigar som slingrar sig längst porlande bäckar. Det är ett äventyr i sig och det senaste Assassin's Creed-spelet gör ju detta så bra. Bland mycket. Att sedan nå fram till byar, städer och sin slutgiltiga destination blir ju betydligt härligare om vi fått den mödosamma resan dit. Genom vackra landskap, till fots eller på sin häst. Resorna i Valhalla är fantastiska och minnesvärda.

Det var många som var skeptiska när serien blev mer rollspel och open world. Men för mig var det precis den vitamininjektion som behövdes. Det kanske inte känns så mycket lönnmördar-simulator längre, med vad gör det när det är så bra? Man måste våga förnya för att få framåt. Förändra för att se vad som fungerar. Här får vi en rå historia som utspelar sig i en enorm fantastisk värld, där horisonten inbjuder till nästa äventyr. Där det finns så mycket att se och underhållas av att det aldrig tycks ta slut.

Hur mycket gott jag än har att säga om den öppna världen i sig så finns det såklart fler anledningar till att jag älskar Valhalla. Här får vi dels väldigt mycket innehåll och när man väl startar äventyret och lagt premissen vad ett Assassin's Creed "bör innehålla" åt sidan så bjuds vi på en hämndhistoria med stor variation. Karaktärerna är minnesvärda, striderna är smidiga och att ta sitt gäng med vikingar på nästa plundring är bara en av många saker erbjuds. Men har även sitt lilla tillhåll som man kan uppgradera och jag gillar det där konceptet att alla ens äventyr utgår från något som kan liknas ett hem.

Från denna plats besöker vi sedan spelets olika regioner och här lyckas Valhalla också med något jag verkligen gillar. I jakten på allierade tar varje sådan här del i spelets huvudstory dig till en nytt rike, med nya karaktärer och problem som behöver lösas. Det blir en betydligt mer fokuserad berättelse och härlig känsla när uppgiften når dig och ryktet skvallrar om nästa högt uppsatta ledare att få med i sin allians. Som att varje nytt äventyr man rider ut på blir ett nytt kapitel i spelets berättelse i just varje region. Det ger ett bättre fokus, något som också gäller karaktärerna man stöter på. Dessutom, du kan närma sig spelet hur du vill. Visst kan det kännas lockande att ge sig in och slakta allt i full fart. Men om man nu saknar känslan av att leka lönnmördare så kan man skapa den spelstilen. Inte skylla på spelet för att det kanske är enklare att bara veva ilsket med sina vapen.

I en spelserie med så många spel behövs det förändring och förnyelse. Till och med i denna hyllning kring Valhalla kan jag såklart erkänna att serien frångått mycket av det den bjöd på i de första spelen. "Döp det till något annat" är något jag brukar få höra när spelet diskuteras, men för mig är det inte så viktigt vad serien varit, eller bör vara, så länge jag underhålls av det. Visst är min förälskelse till Open World-spel en stor anledning till att det här går hem hos mig, det erkänner jag utan omsvep, men jag tycker också att spelmekanik och berättelsen bjuder på något som sammanfattning är riktigt underhållande.

Att vikingar sedan avslutningsvis också är otroligt coola är ju bara en av många saker som är ett stort skäl att älska detta. Ett äventyr som vågar förändra men också kännas klassiskt. Med coola karaktärer iklädda hjälmar. Som jag förkunnade redan i början av denna text, så visste Boye vad hon snackade om: "Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr. Oändligt är vårt stora äventyr."

Jag älskar inte Assassin's Creed Valhalla (Måns)
Jag skulle inte vilja påstå att jag avskyr Assassin's Creed Valhalla men jag älskar det verkligen inte. Det finns helt enkelt ingen kärlek att hämta hos mig för Ubisoft senaste titel men hat och avsky är kraftuttryck jag sällan applicerar på materiella ting, utan i stället reserverar till viktigare företeelser i omvärlden. Mitt liv går inte under för att ett spel är risigt. Däremot kan jag förstås vara mäkta besviken och tycka att produkten ifråga inte motsvarade mina förväntningar och så var det definitivt med Ubisofts vikingalir. Sedan är det ju så med franchisen också, att den har varit i skottgluggen i många år nu och man är definitivt ingen edgelord för att man sitter och klankar ner på ett Assassin's Creed, så här år 2023.

Men jag var med från början, när det begav sig och tyckte väl inte att första spelet var något vidare heller. Däremot gillade jag verkligen konceptet och när spelserien sedan peakade i och med Ezios inträde så var det idel pukor och trumpeter. Jag vill till och med påstå att det fanns få saker som kunde mäta sig med att sitta där uppe på en ståtlig basilika och blicka ut över en myllrande världsmetropol under en historisk tidsålder, i jakt på ledtrådar ofta baserade på vetenskap och religion.

Att handlöst kasta sig ner från tinnar och torn, för att smakfullt ackompanjerad av smäktande stråkar och finstämda barnkörer skära halsen av illvilliga präster i Rom, och sticka kniven i nobla adelsmän i Paris under franska revolutionen och ibland har själv resan också varit målet. Jag har med genuin lycka i själen sprängt redare i London under den industriella revolutionen och jag har färdats över de sju haven och muckat gräl med minotaurer i en underskön grekisk övärld. Jag har slaktat romare i stekande ökenhetta och jagat salongsberusade pirater i Karibiska sjön. Aldrig har jag varit missnöjd men Valhalla, det var en monumental besvikelse för mig. I synnerhet eftersom mycket av förhandssnacket handlade om att lönnmördarfokus äntligen skulle tillbaka in i serien nu, efter ett par titlar där öppna spjäll var melodin. Där smygandet hade ersatts av frontalattacker och där svärdsvingandet var mer effektivt än en diskret kniv i ryggen.

Men så blev det ju inte alls. Om något var det momentet ännu sämre. I själva verket uppmuntrades jag snarare att lägga lönnmördandet åt sidan helt då det helt enkelt inte var effektivt nog. Dessutom var huvan som skulle dölja mina diaboliska planer ett skämt då den endast fungerade i vissa miljöer och under en ytterst begränsad tid. Nej, i stället fick jag återgå till att dela ut storstryk i offentlig miljö, något som ju också var ledordet i både Origins och Odyssey men där var åtminstone spelvärlden vacker och storyn engagerande och då kunde jag ändå förlåta de tröttsamma striderna. För det skall sägas, att storskaliga strider är verkligen inte franchisens starka sida, har aldrig varit och kommer förmodligen aldrig heller att bli och inte blev det bättre av att det tog ohyggligt lång tid att uppgradera mina egenskaper i det parodiskt överdimensionerade färdighetsträdet som hade fler grenar än självaste Yggdrasil och aldrig tycktes ta slut. Vad som var ännu lustigare var att, även om jag slängde in hundratals poäng i de olika kategorierna, och det skall gudarna veta att jag gjorde så var den reella effekten minimal.

Exakt samma problematik fanns i vapnen. Det fanns hur mycket som helst att investera i och jag skulle behöva hålla på och grinda tills jag var äldst i byn innan allt var uppgraderat men igen, vinsten för allt slit var på gränsen till förnedrande liten. Och som om inte detta var nog, i denna tidsspillan, som hela tiden tycktes stå i fokus i Valhalla så var sträckorna jag behövde färdas ingenting annat än enorma. Nog fanns det fast travel men långt ifrån i alla områden och skulle jag kunna avverka de ofta fullständigt meningslösa och enformiga uppdragen utanför huvudstoryn, som i sig kändes som en ett enda långt glorifierat side quest så var det bara att ta apostlahästarna eller den halvtrötta kusen och avsätta en halvdag för att släppa ut en instängd get eller fiska upp någon oviktig artefakt vid världens ände.

I sinom tid kunde jag låsa upp även dessa områden men det var ju så dags då. Då var jag redan halvvägs mot utmattningssyndrom för det kändes verkligen som om spelet aldrig skulle ta slut och jag kände hur livslusten sögs ur mig. När jag äntligen var klar med ett uppdrag så stod mig tusen åter och när jag äntligen kände att jag fått struktur i saker och ting, då var det plötsligt Yulefest hemmavid, som pågick i dagar med ännu fler meningslösa uppdrag. Och då har jag inte ens nämnt det tröstlösa jagandet efter papperslappar. Den som tyckte att det var en god idé att ta tillbaka den delen borde kölhalas. För att inte tala om det banala staplandet av Duplo-klossar, förlåt stenar, eller att spendera värdefull speltid åt att springa runt och rikta ljusstrålar i en onödigt komplicerad process bara för att kunna öppna en dörr, eller... ja, ni förstår. Det är bara att välja och vraka. Visst, man måste inte jaga papperlappar eller stapla sten men så länge det finns där så kommer man att vilja utforska och då måste det finnas åtminstone ett spår av nöje i momenten.

Men det allra största problemet var ändå den makalöst trista spelvärlden med tillhörande torrboll till protagonist och bristen på en intressant story. Ett dimmigt och dystert England lockar inte lika mycket som ett soligt och vackert Italien, karibiska paradisöar eller ett Grekland i grönska så enkelt är det och Eivor är sannerligen ingen Ezio Auditore de Firenze. Den sistnämnda snabb och vig som en djungelkatt och med en mystisk personlighet, höljd i dunkel, den andra mer som en sengångare och ungefär lika kul som kvarskatt och det är väl okej kanske, om det nu inte vore så att saker ständigt skall bestigas.

Att klättra upp för ett svinhögt berg med Eivor är som att springa ett maraton i foppatofflor. Det går men det är ett rent helvete. Att genomlida en dialog med denne viking är i närmaste outhärdligt, en konstant svada av mediokritet. Och det är ytterst märkligt egentligen. En spelvärld så full av prylar och saker att göra. En spelvärld så full av liv men ändå lyckades Ubisoft med konststycket att få den att kännas både tom och själlös, och det är väl i och för sig en bedrift i sig. Till slut gjorde jag något jag aldrig gjort tidigare i ett Assassin's Creed, jag gav upp. Kastade in handduken och tackade för mig. Då hade jag spelat i runda slängar 20 timmar, det kändes som 200 år.