Against the Ice är baserad på en verklig händelse. Närmare bestämt Ejnar Mikkelsens polarexpedition till Grönland och på pappret är det en berättelse som egentligen nästan känns allt för osannolik för att kunna ha ägt rum överhuvudtaget men så är det. Dansken som år 1909 gav sig ut för att rädda Grönland från att falla i amerikansk ägo. Jänkarna som försökte lägga sina giriga vantar på den enorma landmassan genom att hävda att den inte redan tillhörde något annat land och därmed var up for grabs. På den tiden rådde det nämligen en dispyt mellan de två länderna där USA hävdade att Grönland var två separata öar och att de därmed hade all rätt att göra anspråk på den nordliga delen medan danskarna stod fast vid sin övertygelse om att det rörde sig om en enda massiv landmassa och att hela ön därmed rätteligen tillhör Danmark. För att bevisa detta faktum gav sig Mikkelsen ut för att samla bevis. En resa som skulle komma att ta tre år och för alltid förändra hans liv.
Det är premisserna för Nikolaj Coster-Waldaus passionsprojekt, som han också själv spelar huvudrollen i och med den fabulösa förlagan i ryggen fanns det förstås goda möjligheter till ännu ett magnifikt överlevnadsdrama med livet som insats. Against the Ice hade kunnat sälla sig till filmer som The Revenant, Arctic, Castaway och På Gränsen och serier som The North Sea och The Terror men riktigt dit når inte Coster-Waldau, av flera anledningar. En är att varken hans egen eller hans kompanjon Iver Iversens (Joe Cole) karaktärer spelas med någon större inlevelse. Trots obligatoriska björnattacker, riskfylld proviant och hundratals mil av ändlös vildmark så känns det aldrig som om att faran är nära förestående. Det är först när vansinnet kickar in som någon form av känslor börjar bubbla men det är så dags då. Då har den osannolika duon, bestående av kapten och maskinist redan övergett det sjunkande skeppet Alabama med övrig personal och med hjälp av hundslädar färdats i hundratals dagar genom en oändlig terräng. För oss tittare har dessa dagar mestadels kommunicerats med hjälp av textrutor som förkunnar att tid har förflutit och tur är väl det för det känns knappt som om att det är någon skillnad mellan dag 28 och 132. För att vara en polarexpedition, i ett fruset helvete så känns det oväntat chill med banal dialog i ombonade tält, sexdrömmar och falsksång och trots Iversens totala avsaknad av erfarenhet av någon form av expedition så känns det oftast relativt säkert ändå. Visst är Grönland väderbitet men det är stundtals också omåttligt trist.
En av producenterna till filmen är islänningen Baltasar Kormákur och ni som har sett hans Djupet från 2012 vet hur hänsynslös naturen kan vara, med ett väder som till och med skulle få Kung Bore att stanna inne i stugvärmen. Kormákur vägrade då att vägra använda vattentankar, allt spelades in ett rasande Nordatlantiskt hav, vilket gav en unik känsla av hur små vi alla är när vädrets makter går all-in och vräker på med hela den mäktiga arsenalen. Against the Ice är inspelad på just Island, med naturligt ljus och nog känns det kallt och kargt alltid men det är mer vackert än ominöst. Fotot från Torben Forsberg är nämligen förstklassigt. Vidsträckta landskap av snö och is vart man än vänder blicken. Ett öde landskap som ackompanjeras av Volker Bertelmann smäktande stråkar. Produktionstekniskt finns det inte mycket att klaga på utan det är i rollbesättningen och regin som problemen tidigt uppdagas. Både Nikolaj Coster-Waldau och Joe Cole har svårt att bära upp den här filmen på ett rakt igenom övertygande sätt och den klyschiga "far och son-relationen" mellan den naiva godhjärtade Iversen och den bistra, tystlåtna Mikkelsen har vi förstås sett tidigare. Den som börjar frostigt men blir allt varmare ju längre tiden går. Från början en påtvingad och frustrerande vänskap som senare skall visa sig bli ett band knutet för livet. Det sägs att det är först när två män pissar i samma hink som man lär känna varandra på riktigt och då har vi nått fram till dag 824.
Coster-Waldaus Game of Thrones-polare, karaktärsskådisen Charles Dance gör i vanlig ordning en stabil insats, den här gången som den danska finansministern Neergaard men det är klart att det blir en något märklig känsla när en film om en av vårt grannlands största och viktigaste bedrifter är proppfull av britter och engelska accenter men man vet ju hur branschen fungerar, man kan agendan. Att man till varje pris skall kvotera in teaterskolade brittiska män i övre medelåldern för pluspoäng. Och på tal om medelålders så var Mikkelsen 29 när han lämnade Köpenhamn för Grönland. Coster-Waldau är 51. Det sägs att ålder blott är en siffra men det blir förstås problematiskt i en film där Mikkelsen helt plötsligt skulle kunna vara Iversens farsa. Det förändrar hela dynamiken i filmen när Mikkelsen porträtteras som en man som sett sin beskärda del av fasor medan Iversen knappt har hunnit ramla ur livmodern, när det i själva verket skiljde fyra år mellan männen.
Against the Ice är trots sin problematik ändå värd att plocka upp, i synnerhet om man gillar den här typen av dramer sedan tidigare. Den är långt ifrån bäst i klassen men med en speltid på strax över en och en halv timme går den ändå relativt snabbt att riva av och det är nästan så att enbart fotot är värd speltiden. Visst hade jag förväntat mig något mer av en sådan osannolik historia om hjältar. Särskilt efter att nyligen ha sett magnifika The North Sea, en miniserie med många likheter men som lämnade mig emotionellt söndersliten och utmattad. En perfekt symbios mellan skönhet och barbari. Den här passerar mer i periferin utan att sarga varken kropp eller själ men ibland är det okej det också.