Actraiser Renaissance

Actraiser Renaissance är ett bisarrt spel som har sina rötter i SNES-eran. Det blev två titlar i serien, Actraiser 1 och 2, som båda släpptes under tidiga 1990-talet. Renaissance är en nyversion av första spelet i serien. Jag anser att första även är bäst i serien. Med förbättrad grafik, lite extra innehåll och andra små förändringar är det anpassat för moderna plattformar. Att så nischade och vågade spel dyker upp igen är bara positivt.

I tidernas begynnelse styrde en gud av ljus över denna värld, men en ondskefull varelse med sex undersåtar besegrade dig. De delade sedan upp världen i olika regioner. Du intar rollen som denna gud av ljus efter en lång vila. I stället för en glad värld är den mörk och fylld av ondska. Ditt jobb som spelare är att rädda denna värld från mörker.

Det är väldigt tydligt hur judendomen och kristendomen varit inspirationskällor för konst, berättande och delar av designen. Däremot har utvecklarna skapat egna karaktärer och en påhittad värld som du ska rädda. En stor del av äventyret präglas av att du styr en liten ängel. Denna ängel är din högra hand som flyger runt och hjälper stadsborna, pratar med människor och slåss mot ondska från isometriska perspektivet. Din ängel kan också via dina krafter utföra mirakel. Du kan direkt orsaka regn, åska eller skapa tornados vilket kostar mana. Alla förmågor har ett syfte i strid men flera används redan på kampanjkartan. När du når en ny nivå med din stad måste du använda åska och bränna ner dina städer så att dina bybor bygger upp nya byggnader på rätt nivå. Jag hade önskat en funktion för att bara uppgradera sina byggnader i stället för att behöva förstöra sina bybors hem.

I det isometriska perspektivet får du också uppdrag och kan bygga ut städerna. Alla städer börjar med ett Templet som du med hjälp av ängeln drar vägar från. Byborna konstruerar sedan farmar, hus och mycket annat. De producerar resurser som din ängel kan plocka upp. Om du förlorat mycket mana, eller hälsa kan du plocka upp dessa föremål inklusive resurser för byggandet av specialbyggnader. Du sköter inte konstruktionen själv utan det sker automatiskt så länge du beordrat byborna att bygga ut vägarna. Systemet är enkelt och fungerar bra trots att det saknar ett spelmässigt djup. Du kan också sätta ut fästningar och borgar på kampanjkartan för att underlätta striderna. Dessa byggnader är unika och kostar resurser att placera ut och uppgradera.

Uppdragen och berättelsen sker via dialogrutor med dina hjältar (en för varje region). Det finns ingen dialog med röstskådespelare utan allt är textbaserat. Mycket av dialogen präglas av hur tacksamma alla är och att ljust du är lösningen på deras problem. Däremot skulle jag ljuga om jag påstod att det var en stark berättelse. Inspirationen från världsreligionerna är tydlig men den har inget konkret att säga mig som spelare. Den finns där för att driva narrativet och karaktärerna från region till region. Det märks tydligt att mycket hänt sedan 1990-talet sett till berättande.

När du blir indragen i din första strid på kampanjkartan är spelläget en klassisk tolkning av Tower Defence. Horder av fiender kommer från alla håll. För att stoppa demonerna behöver du din ängel med mirakel (magi), fästningarna, palissader du enbart kan bygga i dessa strider och hjältar. Det kan låta mycket att hålla koll på men fungerar väldigt väl. Många av dessa strider är som små pussel där du behöver ha placerat fästningarna och tornen rätt, utöver att använda rätt mirakel och hjältar för att vinna. Om du väl besegrat fienderna så vinner du striden och får belöningar. Viktigt att påpeka är att allt demonerna förstör måste byborna bygga upp igen.

Actionplattformandet är en av de märkligaste aspekterna av äventyret. När byborna fått nog av hålen monstren kryper ur kan byborna be vid platsen. Då kan du klicka på gropen och Gud hoppar ner från sitt flygande palats för att ta tag i saken med egna händer. Med ett svärd och ett utseende som påminner om konst från ett Heavy Metal album svingar du det mot demonerna. Nu förvandlas spelet till 2D och det blir ett actionplattformsspel. Du kan också använda magi som eld, is och annat du låser upp i varje region. Kontrollen är lite klumpig och musen används inte alls på dator. Jag föredrog att använda en kontroll för mer precision än tangentbordet. Nivåerna är ofta väldigt lika varandra med fällor, fiender och annat som vill döda dig. Du har dock ett visst antal liv att klara banan och bossarna innan du får ladda en sparfil. Jag tyckte både i originalet och nyversionen att det skär sig lite mot resten av spelet. Samtidigt är det lite intressant att gud i spelet inte är en abstrakt kraft utan en varelse som deltar i händelserna fysiskt.

Mina första tankar var att Peter Molyneux var bakom spelet. Hans skapelser brukar däremot vara mer enhetliga och genomarbetade. Det finns flera nivåer i 2D som ser snyggare ut på SNES versionen tack vare den speciella grafiken. Tydligast blir det vid en jämförelse mellan vissa av bossarna, guden du spelar, byborna och hjältarna. Tänk dig konst från två eller tre olika japanska rollspel, som existerar i samma produkt. Musiken är ganska bra kortare stunder, tyvärr repeteras den in i absurdum så att jag blev tvungen att stänga av den. Några av slingorna är minnesvärda och lyckas ge spelet en egen identitet.

Lekfullheten med genrer som en gång var vanligt i spelvärlden är något jag alltid uppskattat. Jag anser att det görs för sällan än idag. Några av mina favoritspel genom alla tider blev till tack vare just denna form av experimenterande. Jag håller inte originalet riktigt så högt men jag har alltid ansett att Actraiser är ett riktigt bra spel. Inför recensionen spelade jag lite av originalet igen och det håller väl än idag. 2D striderna med guden är snyggare i SNES versionen än i denna remaster. Det finns däremot tillräckligt många förändringar att jag nästan vill kalla utgåvan för en remake i stället för en remaster.

Actraiser konceptet har inte åldrats smärtfritt och i denna utgåva repeteras framför allt det nya innehållet för mycket. Varje region spelar på samma sätt, med samma minibossar och spelmekanik. Det är lättsamt, fungerar men blir aldrig bättre än godkänt. Du kan få ut 15-20 timmar, men redan efter fem började jag känna mig mätt. Konceptet är fortfarande rätt unikt och om du gillade första spelet kommer du säkerligen uppskatta detta. Svårighetsgraden är lite enklare på sina ställen, men erbjuder olika svårighetsgrader och en extra akt med tillhörande boss. Märkligt nog är SNES versionen i 2D läget snyggare än denna version. Om du gillar konceptet så är min rekommendation att skaffa en SNES och spela originalet först. Det är är en till två betygspinnar bättre. Däremot rekommenderar jag inte uppföljaren Actraiser 2 som är en styggelse.