A.A.U. Black Site (Early Access)

Låt mig börja med en bekännelse. En gång i tiden var skräck en av mina favoritgenrer. Jag plöjde varje Resident Evil, slet nekromorfer i stycken i Dead Space och sprang för livet genom Outlast, och jag tyckte det var skitkul alltihop. Sedan satte jag på mig ett VR-headset och startade Resident Evil 7. Någonstans mellan att en kvinna frenetiskt högg mig i bröstet och att jag hörde mitt eget gälla skrik gick någonting sönder. Det blev mitt sista skräckspel.

Tills nu. A.A.U. Black Site är ett psykologiskt bodycam-skräckspel i FPS-format, alltså en frontalkrock mellan det jag älskar mest och det jag numera undviker. Du spelar en agent i den hemliga specialstyrkan A.A.U. vars uppdrag i Serbien går åt skogen. Radion tystnar, teamet försvinner och kvar står du i den övergivna staden Uzovnica med en bodycam på bröstet som spelar in allt. Även sådant som inte borde finnas där. Bakom spelet står den lilla studion Raspberry Studio med utgivaren IZilla Games i ryggen. Jag har spelat Early Access-versionen på PC, och eftertexterna rullade efter 3,7 timmar. Fler kapitel utlovas under resans gång. För att kunna mäta min comeback i skräckådran vetenskapligt har jag dessutom infört en egen räknare: antalet bromsspår i vuxenblöjan. Vi återkommer till slutsumman.

Det märks snabbt var utvecklarna lagt sin kärlek: i vapnen. Jag räknar till 18 puffror som finns att tillgå, och de känns trovärdiga rakt igenom. Gevär och pistoler låter tillfredsställande, omladdningsanimationerna är skapliga och rekylen har karaktär. Om de är autentiska låter jag vapennördarna avgöra, men de är övertygande, och det räcker långt. Sikta nedför pipan ska man dock inte göra: ADS-läget drabbas av så mycket visuell rekyl att man inte ser vad man skjuter på. Lösningen stavas canted sight, den snedställda gangstervinkeln, som snabbt blir det enda vettiga alternativet.

Striderna har sina stunder. Lean-funktionen, bekant från Rainbow Six, låter dig skuldra skotten runt hörn, medan den uppladdningsbara sparken skickar iväg fiender i ren ragdoll-fysik så att de flyger över rummet.

AI:n är inget geni, men den gör sitt jobb tillräckligt bra: den tar skydd och pushar fram när du laddar om. Jag körde hela genomspelningen på svåraste svårighetsgraden och hittade en tydlig rytm. På avstånd skjuter fienderna som stormtroopers så länge du strafear, men står du stilla på nära håll är du död i ett nafs. Så man tar det lugnt, roterar mellan skydden och sparkar ner dem som pushar. Det är då spelet verkligen klickar. När hårdrocken dessutom drar igång i bakgrunden har A.A.U. Black Site sina allra bästa stunder.

Sedan ska man förflytta sig, och där tappar spelet mycket av sin charm. Movement-känslan är tung och klumpig. Det saknas mantling, karaktären fastnar lätt i omgivningen, hukad rörelse är seg och sprinten aktiveras omständligt med antingen dubbeltryck eller shift. Som någon som till vardags arbetar med att förebygga belastningsskador blir jag extra irriterad över hur lite hänsyn som tas till spelarnas fysiska välmående. Det går inte heller att binda om tangenterna fritt, vilket tvingar fram rörelsemönster som kan bli påfrestande över tid. Här finns inget slidecancel och ingen bunnyhop, bara en gubbe som motvilligt kommer upp i fart.

Spelets största designproblem är dock att det är uselt på att förklara sina egna regler. Gång på gång introduceras mekaniker som kräver ett par dödsfall innan polletten trillar ner. Sparkens uppladdning saknar tydlig återkoppling. En flyktsekvens lurar dig att leta efter rätt timing när lösningen är att panikhamra på tangenterna. Vissa föremål ser interaktiva ut men är det inte, och tvärtom. "Det man tar för givet är ofta inte det" blev mitt mantra genom Uzovnica. Lustigt nog är spelet samtidigt övertydligt åt andra hållet: allt som går att plocka upp blänker inbjudande. A.A.U. hjälper dig alltså alltid med vad, men sällan med hur.

Märkligast av allt är att spelet är som bäst när det tar ifrån dig allting. Tidigt serveras ett helt smörgåsbord av vapen på en gång, ett val som dödar all upptäckarglädje. Men i en senare sekvens, när arsenalen är borta och ammunitionen tryter, förvandlas spelet. Plötsligt är headshots ett måste, varje fiende en vandrande ammolåda och varje rum en kalkyl. Där fick min FPS-ådra feeling på riktigt. Pusslen överraskar också emellanåt, som en fysikbaserad kran som ska lyfta en bil över hinder, eller ett batteribyte som belönar dig med ett fordon du faktiskt får köra själv. Och så finns det fysikplankor att slå sönder, à la Half-Life. Kul första gången. Tredje gången: jiiipii.

Och skräcken då, själva anledningen till blöjan? Den finns, och den biter, men den lever i ett eget spel. Action och skräck turas nämligen om i A.A.U. Black Site, de blandas aldrig, och du skjuter aldrig på det övernaturliga. Jag hade förväntat mig att få skjuta demoner taktiskt, men riktigt så fungerar det inte, åtminstone inte än.

Kanske är det exakt därför sekvenserna fungerar: när mörkret kommer har du inga vapen att gömma dig bakom. En fågelskrämma som attackerar dig när du tittar bort gav mig det första bromsspåret. En svävande gast i ett mörklagt sjukhus, där öronen blir din viktigaste radar innan du ger dig ut i hallarna, gav mig ett till. Och så hon. En kvinna med kniv, kusligt lik just den arketyp som knäckte mig i Resident Evil 7. Jag sprang, jag sicksackade, jag överlevde, och jag var konstigt stolt efteråt. Studion har tydliga P.T.-influenser, bitvis snyggt utförda. När eftertexterna rullade stod räknaren på 2,5: så många gånger lyckades A.A.U. faktiskt få mig skitnödig i blöjan. Eller ja, tre om jag ska vara ärlig.

Storyn fattar jag däremot nada av, och då har jag ändå ansträngt mig. Jag spelade till och med in mina sessioner och tittade igenom dem efteråt för att förstå vem jag egentligen skjuter på. Jag vet fortfarande inte. Sidor byts utan förklaring, fiender blir bröder och hela tiden antyds att ingenting är vad det verkar. Kanske är förvirringen avsiktlig, premissen handlar trots allt om en verklighet som spricker. Men avsiktligt obegripligt och bara obegripligt känns precis likadant från spelfåtöljen. Min arbetshypotes genom hela äventyret fick bli: de måste vara badguys, de skjuter ju på mig.

Tekniskt är det blandad kompott. "Made with Unity" möter en redan på splashskärmen, och för att vara ett projekt från en liten studio i den motorn är det en hedervärd insats, bitvis riktigt atmosfärisk med sitt gryniga found footage-filter. Samtidigt saknas grundläggande saker. Det finns ingen muskänslighetsinställning över huvud taget (jag fick lösa det via musens DPI-knapp), prickskyttegevärets zoom har nästan ingen känslighet alls och blir mest en plåga, och bildfrekvensen hackar till emellanåt även på en övre medelklass-rigg. Ljudbilden är lika ojämn: vapnen låter utmärkt medan fordonens motorljud låter som generiskt påhitt, och röstskådespeleriet pendlar mellan charmigt och cringe. Musikvalen träffar ibland mitt i prick och ibland mitt i ansiktet, som när en känslosam vänskapsballad drar igång mitt i ett actionklimax.

Så hur landar man i ett omdöme? Känslan är B, och inte som i bra, men inte heller som i bottenskrap. A.A.U. Black Site påminner mest om att se riktigt skickliga Dreams-kreatörer bygga något ambitiöst med sjaskig helhetsvision och processledning: hantverket glimtar till hela tiden, men helheten håller inte ihop.

Gillar du berättelser ska du hålla dig borta. Gillar du skräck finns här några medryckande bitar. Är du nyfiken på nya utvecklares idéer och har gott om överseende kan det vara värt att hålla ett öga på Uzovnica under Early Access-resan. Jag är åtminstone inte särskilt sugen på att lägga min begränsade speltid på att återvända.

Skräckräknaren stannade separat på 3 ofrivilliga kroppsliga och verbala gnyn. Betyget står för sig självt.