90-talets finaste filmscener (2)

Här hittar du den första delen av denna topplista!

(05) Eggplant / True Romance
Det slår verkligen gnistor om samtliga aspekter i denna ikoniska filmsekvens. Till att börja med är Quentins briljanta manus som allra, allra bäst just här. Sen är det ju naturligtvis den hotfulla men lugna och beslutsamma karaktär som Christopher Walkens "Vincenzo Coccotti" personifierar samt Dennis Hoppers fantastiska leverans som gör detta film en stunds filmmagi. När Hoppers "Clifford Worley" tack vare sin erfarenhet i rollen som polis kommer till insikt att situationen som hans son försatt honom i kommer att innebära hans död, beslutar han sig inte för att be, böna eller försöka fly - utan för att förolämpa de italienska maffiamedlemmarnas obeveklige befälhavare på det mest pålästa och oförskämda vis man kan tänka sig. Hela Eggplant-portionen av detta samtal är nåt av det bästa som fångats på film, någonsin.

(04) The Twist / Pulp Fiction 
Nu är den tyvärr förminskad till att huvudsakligen nyttjas av överförfriskade mellanchefer på dansgolvet, inte sällan med slipsen i pannan på Finlandsfärjan när det vankas julbord men då, när Quentin Tarantinos moderna mästerverk kom så var det en scen som skrev filmhistoria. Vi pratar förstås om dansscenen mellan John Travolta och Uma Thurman på Jackrabbit Slim. Tarantino, som sin vana trogen satte scenen med ett lysande soundtrack. Här, en av Chuck Berrys minst kända låtar, You Never Can Tell. Men det som är absolut mest imponerande är att scenen gjordes helt utan koreografi. De båda skådespelarna fick alltså improvisera och med det i åtanke är det förstås ingenting annat än formidabelt, att de lyckades uppfinna en dans som alltså än i dag rivs av på diverse dansgolv världen över. På gott och ont. 

(03) T-Rex / Jurassic Park
Innan Jurassic World-filmerna förstörde magin med dinosaurier hade Steven Spielberg redan tagit världen med storm med Jurassic Park - en blockbuster som gjordes under specialeffekternas guldera och som har integrerats så hårt i folks barndomar att det inte lär finnas något som ens kommer i närheten av dess övertygande filmmagi på mycket länge. Den bästa sortens film är en illusion så trovärdig att vi för ett kort ögonblick glömmer bort att vi tittar på en film och detta är precis vad Spielberg lyckas åstadkomma i den skräckinjagande sekvensen där vi för första gången får bekanta oss med den hungriga T-Rex. Precis som i Hajen byggdes skräcködlan sakta men säkert upp inför dess hårresande entré och avsaknaden av John Williams annars äventyrliga musik lyser här med sin frånvaro - allt för att övertyga publiken om att en livs levande dinosaurie ville sätta tänderna i våra stackars hjältar. Idag besitter franchisens övriga reptiler inte riktigt samma kaliber som denna mästerliga skräckscen och hör till ett av 90-talets mest avgörande filmögonblick någonsin. 

(02) D-Day / Rädda menige Ryan
Alla har vi sett denna scen flertalet, upprepade gånger och alla har vi en väldigt särskild relation till den. För aldrig tidigare (eller senare) har krigets innersta fasor fångats i en spelfilm på det sättet som Steven Spielberg lyckades med i den Oscars-belönade, unisont hyllade superklassikern från 1998. Från den sekund som rampen på Higgings-båten fälls ned till de där synerna då unga amerikanska soldater får sina kroppsdelar avsprängda är detta ren och skär terror och det finns gott om bikter från överlevare från denna historia dag och detta historiska skede av Andra världskriget som upprepade gånger klargjort att Spielberg verkligen fångade exakt det kaos som rådde på den där stranden i Frankrike.

1990-talets finaste filmscen:
(01) The Box / Se7en 
De sju dödssynderna har länge varit ett tacksamt inslag i film och TV-historien och det är inte särskilt konstigt egentligen, för inte kan man väl misslyckas med ett underlag som bygger på en palett av civil olydnad mot Gud? Och när budskapet om katolicismens kardinalsynder levereras i världsklass som i David Finchers perfekt exekverade mardröm så kan vi inte värja oss. Mästerligt från första stund och en tolkning av temat på mörkast tänkbara vis. Inget skönmåleri här inte. Brutala seriemord baserade på ämnet. Som frosseri. Men där vår svenske regent Adolf Fredrik dog av en brakmiddag bestående av hummer, kaviar, surkål, strömming, champagne och fjorton semlor så berättar Finch i stället om en socialt isolerad man tvångsmatad till döds med burkmat. Lust, som fick Eva att bita i äpplet och kastas ut ur paradiset porträtteras här som en tveeggad dildo. Samtliga dödssynder i en modern miljö och ett socialt ställningstagande som sände kalla kårar längs vår kollektiva ryggrad. 

Se7en är en av redaktionens absoluta favoritfilmer och det kommer därmed förmodligen inte som någon överraskning att decenniets finaste (?) filmögonblick hittas här. Mörkret, regnet, den makabra mystiken och hopplösheten skapade en stämning vi, så här efter mer än 20 år fortfarande inte sett maken till. Att Fincher dessutom plockade bort Kevin Spaceys namn från förtexterna för inte avslöja något i förväg gjorde att vi satt på nålar ända fram till det chockerande avslöjandet och alla vet ju vad som låg i lådan, långt där ute i öknen. Vi fick ju aldrig se huvudet men det behövdes inte heller. Vi kände med Mills när hela hans värld lika plötsligt som obarmhärtigt rasade samman och på grund av hans aktion, också tillät John Does master plan att gå i lås. Samtidigt väcktes en tanke i oss, hade vi gjort samma sak?