Är Die Hard en julfilm eller är det bara en actionrulle som utspelar sig i juletid? En av filmindustrins största frågor har trots år av ältande fortfarande inget solklart svar. Bruce Willis säger att det inte är en julfilm men regissören hävdar motsatsen och påstår att det visst är en julfilm och nog har han väl rätt? Den har julsånger och låt gå för att Run DMC kanske inte toppar några låtlistor över mest spelade julsånger men Christmas in Hollis är trots allt en julsång. Och skall vi bara ignorera att John McClane sänker ner sin kroppshydda i det där ventilationssystemet som vore det en skorsten? Vem vill förstöra julen? Just det, Grinchen. Vem vill mer förstöra julen? Now I have a machine gun. Ho-Ho-Ho. Just det, Hans Gruber, så det är check där också. Men vad är ändå viktigast av allt när det kommer till amerikansk julrulle? Familjen såklart! John McClanes och hans fru Hollys äktenskapliga fogar knakar rätt betänkligt, Chris Rea kör hem över julen, Clark Griswold bjuder in hela släkten på julhaveri och Macaulay Culkin har det rätt risigt när han blir lämnad ensam hemma men juletider är ju magiska tider när allt blir bra till slut och det är under den premissen 8-Bit Christmas verkar.
Den plockar ständigt russinen ur lussebullen, frossar i dignande julbord av klyschor och i slutändan sitter jag där, visserligen rejält proppmätt, på gränsen till spyfärdig men ändå hyfsat belåten. Förutom just nämnda Die Hard, Ett Päron till Farsa och Grinchen men kanske allra främst En Julberättelse så kopierar Kevin Jakubowski och Michael Dowse oblygt scener från Stand by Me, Fira Med Ferris, E.T. och en mängd andra åttiotals-klenoder jag själv växt upp med en gång i tiden. Precis som i Netflix-succén Stranger Things är detta dock inget problem då det oftast görs på ett snyggt sätt som passar tematiken utmärkt och hjälper till att lyfta fram den där nostalgiska känslan av att det faktiskt är slutet av åttiotalet och därmed också slutet på en hel era. 8-Bit Christmas slår ständigt på välbekanta strängar, trots att man här kombinerar mysigt och juligt ungdomsäventyr med riktiga sociala problem, som en aggressiv farsa, mobbing på skolgården och samhällsklyftor. Det är yippee ki yay blandat med kaskadspyor. Familjemiddagar och leksaks-langare i mörka gränder. Moralkakor och kulörta lyktor. Det mesta ryms i 8-Bit Christmas.
Filmen börjar dock i nutid, där Jake Doyle (Neil Patrick Harris) och hans dotter Annie (Sophia Reid-Gantzert) träter om en mobiltelefon. Det är nämligen det enda hon vill ha i julklapp men Jake vägrar att ge henne en egen lur, trots att de enda som faktiskt ringer honom är Annies vänner när de söker henne. Väl hemma i barndomshemmet, i väntan på ett stundande familjemys visar han stolt upp sitt gamla Nintendo Entertainment System och nu tar den riktigt julsagan vid. En välbekant berättelse om att lyckan aldrig bara kommer till en, att man måste arbeta för att nå sina drömmars mål och att familjen är allt. Vi introduceras nu för ett brett galleri av stereotypa barn, ett sådant där överdrivet karaktärsgalleri där ingen unge bara kan vara ett vanligt barn utan antingen är mytoman, nörd, bad-ass, plugghäst eller sportfåne och så har vi förstås den rika familjen med den bortskämda sonen alla avundas. Han som får allt han pekar på. Han som bestämmer vem som får vara med och leka och vem som får gå hem. Han som får vänner att vända sig mot varandra i en sadistisk populäritetstävling. I 8-Bit Christmas heter han Timmy Keane (Chandler Dean) och han är det enda barnet i Chicago med omnejd som har ett Nintendo. Likt en dörrvakt utanför en nattklubb står han på trappan till sina välbärgade föräldrars mansion och pekar på tio lyckliga själar som får komma in i herrgården och lira Super Mario Bros. I klungor står de och skriker. "Välj mig, välj mig". Senare skall han också acceptera mutor men Timmy sitter inte bara på en konsol utan även en Power Glove, en Zapper Gun, Power Pad och annat tillbehör som senare skulle visa sig vara rent skräp men som där och då var rena himmelriket och något alla åttiotalsbarn drömde om.
Mitt detta kaos befinner sig en ung Jake (Winslow Fegley). Det här är hans eldorado. Hans paradis. För trots att han avskyr Timmy Keane så finns det ingen annanstans han hellre vill vara. Hans vardag består annars mest i att undvika att få stryk av den långhåriga tölpen Josh Jagorski (Cyrus Arnold) och att inte reta upp sin tämligen lättstötta farsgubbe John (Steve Zahn). Det är nämligen inte mycket som krävs för att reta upp någon av dessa två parodiskt överspelande ärkefiender. För Jagorski kan det räcka med ett klädesplagg som är "tjejigt" och inför farsan gäller det att inte råka ha sönder något eller att tappa bort tandställningen som är det dyraste Jake någonsin har fått. Morsan June (June Diane Raphael) håller sig mest i periferin och är inte mycket till stöd i den unge Doyles tidiga livsvåndor men det är dessa två Jake nu behöver övertyga om att hans framtid hänger på om han får ett Nintendo Entertainment System och nu börjar ett övertalningsförsök, att få föräldrarna att köpa ett Nintendo till jul. Problemet är bara att den vuxna delen av samhället är övertygade om att den japanska spelmaskinen är skadlig för barn, att den lockar till våld och förstör de outvecklade hjärnorna för all framtid så vilken välplanerad strategi barnen än väljer för att äntligen kunna lägga vantarna på den där högteknologiska drömmen i hårdplast är det alltid en vuxen där och sätter käppar i hjulen. Moraliserar och förbjuder.
Det som 8-Bit Christmas gör bättre än många andra nya julfilmer är att den på ett trovärdigt vis flyttar oss tillbaka i tiden. Till en era där Cabbage Patch Kids, samlarkort, walkie talkies, Star Wars och Paperboy var det coolaste som fanns men där man inte kunde få allt, där man fick vara nöjd med det man fick och där man fick ringa sina vänner och fråga vad de fått i julklapp. Det gick inte att logga in på sociala medier och lämna en lajk på polarens Falcon Millenium i motljus. Det var bara att lyfta bakelitluren, snurra nummerskivan och hoppas på att rätt person svarade och den där klockrena åtttiotalsskänslan finns där hela filmen igenom. Kläderna, frisyrerna, musiken och kulturreferenserna. Den gör dessutom detta utan att samtidigt tappa julkänslan. Det är en välfylld gottepåse packad med färgglatt nostalgi-godis men trots sockerchock och eufori för stunden börjar jag så småningom känna mig rejält proppmätt och smått illamående. Det får nog räcka med nostalgi nu ändå. Precis som i Stranger Things blir det till slut för mycket av det goda och jag börjar inse att ingenting i den filmen är nytt. Inget fel i det men ju närmare slutet vi kommer, desto mer tillrättalagt och klyschigt blir det.
Som julfilm och familjeunderhållning håller den trots allt högre kvalitet än mycket annat nytt inom genren och den passar dessutom alla åldrar men förvänta er inget ni inte sett förr. 8-Bit Christmas bygger trots allt på storheten från andra produktioner och de höjderna når den aldrig.